Vad är det här för ö? En trist Parisförort? Första intrycket när jag svänger ut med hyrbilen från Guadeloupes flygplats avskräcker. Slick asfalt och inga människor som vågar sig utanför luftkonditioneringens svalkande kuvöser. Sterila glasfasader, reklam för franska teleoperatörer, franska viner, parfymer och kläder.
Men en kilometer närmare stan Pointe-à-Pitre står en ko och betar i vägrenen och snart känner jag igen Karibien med värmen, kanske-i-morgon-mentaliteten och alla leenden. Men det här är trots allt Frankrike och kolonialtiden är nutidshistoria.
- De som är födda här säger ofta "så typiskt Guadeloupe", säger Tina Powell som är född i Paris men bor på Guadeloupes största ö Basse Terre sedan några år.
- Men det är inte alls typiskt öarna. Det är franskt!
Tina är svart, utbildar lärare och har kommit in i gemenskapen.
- Många infödda håller koll på var man kommer ifrån men vi har så mycket mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Och de kan ju få tro att de är så himla unika, skrattar hon.
Samtidigt blev jag själv tillrättavisad flera gånger av både infödda och inflyttade med samma indignerade kommentar: "Vadå skillnad från Frankrike? Det här ÄR Frankrike!"
Guadeloupe är formellt fem bebodda öar:
Grande Terre och Basse Terre som bara skiljs åt av en bro och så Marie Galante, la Désirade och pytteparadiset Les Saintes i söder. De andra öarna: St Barthélemy och Saint Martin tillhör också Frankrike och Antillerna men ligger bortanför andra öar.
De stora öarna Grande och Basse Terre bildar med lite fantasi vingarna på en fjäril uppifrån. Men naturen skiljer sig dramatiskt mellan öarna. På Basse Terre ståtar La Vieille dame, den gamla damen la Soufriére som fortfarande är en pysande, stinkande vulkan 1 467 meter över havet. Vulkanberget sträcker sig längs hela ön från nord till syd och tömmer regnmolnen på sin västsida som mest består av exotiskt öronbedövande regnskog (fåglar och högljudda insekter). Bada kan man göra runt hela ön men stränderna består av svart sand eller rundslipade stenar. Turismen är diskret och koncentrerad till små byar som Deshaies och Pointe Noire.
- Svalkan i bergen och terrängen med alla höjder är det bästa med Basse Terre, säger Lhomound Poirier. Han är uppvuxen och bor kvar i Bouillante mitt på öns västsida som också kallas läsidan eftersom vinden nästan alltid är passaden från öst.
- Och det är vi som har de vackra solnedgångarna. Inget slår Grand Anse!
Helgerna tillbringar han och flickvännen helst klättrande över stock och sten på långa vandringar till vattenfall och sötvattenbad. Högst uppe på la Soufriére är det aldrig mer än 15-20 grader varmt trots dagstemperaturer på mer än det dubbla nere vid havet.
På den andra ön, Grande Terre, bor flest invånare och där ligger också den ekonomiska huvudstaden Pointe-à-Pitre. Hela ön är relativt platt och sandig med kalkstensberg i norr och sandstränder i sydost, där vågorna vräker in och samlar surfare från hela världen.
- Det finns så mycket mer att göra på Grande Terre, säger Klyny Williams som är uppvuxen på grannön Dominica men flyttade med familjen till Guadeloupe för att få jobb. När andra radar upp soluppgångens strand Grandes Salines och helvetesgrottorna vid La Porte d'Enfer som Grande Terre-favoriter nämner Klyny bara städerna.
- Gosier för atmosfären och de storstadscoola människorna, Pointe-à-Pitre för shoppingen och Saint Francois för stränderna och den internationella stämningen.
Och Grande Terre känns både mer världsvant och excentriskt franskt. I vartannat hörn ett bageri med franska dagstidningar på borden, högklackat och klänning, skjorta och långbyxor, människor med alla tänkbara hudfärger och ursprung och de tätbefolkade samhällena på rad längs stränderna.
Men som svensk på semester är det väl lugnet som lockar och då finns ett säkert kort en trekvarts färjetur söder om Basse Terre: den lilla ögruppen Les Saintes. En tidig morgon tillbringade jag vid färjeläget i Terre-de-Haute, Les Saintes huvudort. Mönstret var detsamma när de två färjorna anlände. Passagerarna klev av landgången och blev stående gloende först ner i det kristallklara gröna, sedan händerna i sidorna och så ett svep med blicken runtom mot byns låga vitrappade hus, de gröna bergen och alla båtar som ligger i den skyddade viken. Ett djupt andetag, ett leende och först då började man prata med varandra och gå längs kajen. Det är helt enkelt löjligt vackert och bedövande stilla. Ändå känns det inte skrämmande exklusivt som på andra öar i Karibien, exempelvis St Barthélemy.
Härute kan man bo ganska billigt på enkla pensionat eller dyrare på hotell. Med hyrd cykel eller moped ligger alla stränder inom räckhåll och alla kan hitta en alldeles egen liten sandsträcka eller trängas om man känner för det. Under vattenytan öppnar sig ännu en värld för den som har snorkel eller dykutrustning.
På Les Saintes har man mycket att skryta med men naivt slår man sig för bröstet för att det aldrig har funnits slavar på ön. Hela Västindiens moderna bakgrund är en fruktansvärd historia av utrotning och förtryck. Man levde gott på Les Saintes innan Columbus och allt hans resor förde med sig gjorde öarna till lönsamma kolonier. Redan när Sverige ägde Guadeloupe under ett år 1813-14 var indianerna utrotade. I dag finns knappt några lämningar av ursprungsbefolkningen.
I dag har de flesta plantager spelat ut sin roll men bananer och sockerrör kommer fortfarande på andra plats som inkomstkälla efter turismen. Odlingar av kaffe, kakao och vanilj är ändå på väg tillbaka i liten skala. Nu som högklassiga råvaror för kräsna kockar och gourmeter både på öarna och i Europa.
Ett måste om man passerar Vieux-Habitants längs Basse Terres östra strand är att svänga in till den lilla kaffeodlingens museum under palmerna och ta en espresso i foajén.
Den färska böndrycken var så god att jag fällde en riktig kaffetår.
