GÖR INTE MÅNGA KNOP. Familjen Bergman gör som allt fler: färdas långsamt i en snipa.
GÖR INTE MÅNGA KNOP. Familjen Bergman gör som allt fler: färdas långsamt i en snipa.

Långsam båtfärd mot solnedgången

ANNONS
|

Vinden är sydvästlig när vi lätt gungande går ut från viken norr om Bovallstrand. Tre knop och flagor av saltstänk i nacken.

-Lyssna på motorn. Vi människor måste vara gjorda för det här tempot, säger Anders Bergman och ler när han lovordar familjens nya snipa.

Det skulle bli en båtlös sommar. Den första någonsin. Om man nu inte räknar Gunillas pappa Berts träjulle ner i viken, som gärna lånas ut. Men ingen egen båt?

Den stora motorbåten sålde Gunilla och Anders Bergman förra sommaren. Stor, praktisk, snabb, enligt Anders. Ett beninslukande monster till sjöjeep, enligt Gunilla.

I dag ångrar sig inte Anders - trots att han skratt-tjurigt håller fast vid att det "inte var nåt fel på den förra". Men det var ögonblicklig kärlek. En snabb ska-bara-titta-lite i våras på nybyggda långsjösnipan från Grebbestad och de bestämde sig. Direkt. Henne vill vi ha!

ANNONS

Visst var hon dyr för att vara en snipa, men Gunilla skrattar i solen och drar fördelarna: De kan själva bestämma när hon ska läggas i eller tas upp, de slipper dyr vinterförvaring, på tre tankningar klarar de en hel sommar och snipan kostar bara en bråkdel att försäkra jämfört med den förra båten. Som plus ska den klassiska bilden med mannen vid rodret brytas upp. Gunilla tänker lära sig sin snipa, att manövrera sjöjeepen var aldrig intressant.

Något har hänt. Visst är det fortfarande vanligt med 20-25-åringar i lånat-pappas-mångmiljon-båt som fräser fram. Men allt fler långsamma jullar och snipor ses i hamnarna, och inte bara med barnfamiljer eller äldre fiskargubbar i. Varvet som byggt familjens snipa säljer slut på varenda båt.

Vi går mot Lilla Tocken, mellan öarna Tocken och Stora Flatskär utanför Bovallstrand. Det tar en dryg kvart med snipan - eller snibán på bohuslänska - en alldeles lagom tur för ett strandhugg med picknick.

Sonen Henrik med flickvännen Elin Gustafsson vispar vant runt i båten, fumlar inte med tampar, vet vad allting heter. Sjösjälvsäkra - och det borde de vara. Henrik ska börja tredje året på sjökaptensprogrammet vid Chalmers, Elin jobbar som matros på Stenas Tysklandslinje.

ANNONS

Vi passerar inloppet till Bovallstrand och "E 6", den bohuslänska sommarfarleden. Ganska glest i dag, men en dag i juli förra sommaren räknade Anders till 250 båtar när han passerade.

Klipporna är varma, släta och persikofärgade. När maten dukas upp, hunden Basse knastrande malt i sig några krabbskal och havstrutarnas vita magar blixtrar i himlen inser jag att orden inte finns. Det är för vackert, för bohuslänskt, huvudet fylls av det som stockholmska vänner kallade västkustporr en gryning vid min hemmaö. Det där obeskrivbart salta vackra, som faktiskt berusar en.

Med fullproppade magar och en blötbadad hund går vi hemåt. Dörjar makrill på vägen och Henrik, som får enda makrillen, är kung en stund. Tur att Gunilla har några fiskar i frysen att tinas till kvällsgrillningen. Hon är glad åt att det återigen går att få makrill, minns med sorg alla åren när den var borta.

En stund senare går vi i land vid Bryggcafét i Bovallstrand. Fisksoppa och marulk serveras med bröd och tapenade till rimliga sommarpriser. Vi sitter två meter från båten och gör som alla andra: kommenterar andras båtar och angörningar.

På torget råder söndagsstiltje. I Bovallskiosken får man stora skopor glass för pengarna och här kan man köpa agnsill för 25 kronor paketet. Fem för 100 för storfiskaren.

ANNONS

Vi går gångremsan mellan sjöbodarna bort till de unika Badholmarna, som drivs av Aktiebolaget Bovallstrands Badinrättning. Perfekta för dem som saknar egen badbåt. Gångbroar mellan holmarna, de vita badhytterna lyser. Att passera under den långa bron ska ge fiskelycka. Passerar du under den lilla får du däremot ingen fisk alls. Framåt sensommaren samlas brunrosa alger vid strandkanten och blir till mareld.

På berget strax sydost om hopptornet ristade kronprinsen, blivande kung Gustav VI Adolf, in sitt namn vid invigningen 1935. I kväll fiskar norska barn krabbor och vägrar höra föräldrarnas uppmaningar om hemgång.

Vi går ut en sista vända. Bärbar grill och makrill stuvas ner. Havet är lugnt, vi lägger till ute vid Lilla Flatskär, långt ut syns Väderöarna. Men först en tur runt strandängarna längs Valön, halvön som är ett naturreservat, väl värt att knata ut på. Anders pekar in mot en stor klippskreva:

-Här brukar samme norrman ligga med sin båt varje sommar.

Vi undrar vad han gör den dagen platsen är upptagen. Plötsligt kokar vattnet en bit bort. Sillstim. Då finns säkert makrill intill. Men vi har ju redan. Gunilla har rensat dem, fyllt med smör, dill, paprikapulver och citronpeppar och slagit in dem i folie.

ANNONS

Solen går snart ner och glittergatan i havet bländar. En knapp kvart på grillen och makrillen doftar gudomligt. Basse gnyr och puttar sin vattenskål ner i en kladdig pöl. Vill vara med.

Det är bara vi, klipporna, solen och havet. Därute, pekar Anders lite vagt, ligger "Gunillagrundet". Ett av ställena som gav god hummerfångst förra året. Mer precis är ingen hummerfiskare. På trettondagsafton samlas alltid några familjer och äter upp sensommarens guld.

Makrillköttet faller från benen och jag kan inte förstå var hungern kommer ifrån. Skuggorna är långa när vi packar ihop allt i snipan. Sommarnatt. Och klipporna har samlat solvärme.

ANNONS