Ian Stout sätter sig i en liten grävmaskin och kör in bakom det gamla vita stenhuset. Det var hans mormor och morfars hus, men sedan de dog för tio år sedan har det stått tomt. Nu renoveras det för att en ny familj ska kunna flytta till ön.
–Vi har rivit ut allt invändigt. Nu måste vi dränera runt huset, för det är pisseblött där inne. Om ett par veckor kommer en inspektör från kommunen och då ska det helst vara torrt, säger Ian.
Ja, inne i huset är det fuktigt, mörkt och luktar som i Lasse-Majas fängelsehåla på Marstrand. Utsikten är däremot hänförande: gulgröna hagar där får betar, ändlöst hav, en helt fri horisont och svarta, spetsiga klippor. Vi är på Fair Isle, en liten karg ö precis mitt emellan Shetland och Orkneyöarna, 40 kilometer från närmsta land. Ingen annanstans i Storbritannien lever människor så långt från ett samhälle. Det senaste seklet har antalet bofasta minskat med sju åttondelar. Av de som bor kvar är bara 19 under 60 år. Skolan har fem elever, till hösten kommer de bara vara tre eftersom två blivit stora nog att flytta över till mellanstadiet på Shetlands huvudö.
Ett kargt liv i samklang med naturen lockar inte människor längre, inte ens de som är födda på ön.
–Jag ser ingen framtid för mig här. Kanske kan jag bo på Shetland mainland, men inte här, säger Ian Stouts 22-årige son Daniel.
Han bor egentligen i Edinburgh där han pluggar på lantbruksuniversitetet. Nu har han studieuppehåll och passar på att jobba på bygget. Jobb är annars något som är svårt att få på Fair Isle. Några heltidsjobb finns inte och det är inte säkert att man får användning för en högre utbildning. I stort sett alla är fårfarmare i varierande omfattning, men det räcker inte. Ians arbetskamrat Bryan Smith berättar hur han får ihop det:
–Jag jobbar med mina får, jag jobbar lite för British Telecom som har en mast här på ön, jag har ett eget datorföretag och så renoverar jag hus. Alla här har minst tre-fyra jobb, säger han.
Han tänder en cigarett och rycker lite i en kabel som sticker upp ur marken där Ian gräver.
–Det är det som är det svåra, att få folk att flytta hit när jobbmarknaden ser ut som den gör. Samtidigt blir det fler jobb ju fler som flyttar hit. Drömmen vore att en snickare eller rörmokare flyttade hit. Oj, vad den personen skulle ha att göra…
Fair Isle, som fått sitt namn av fornnordiskans Friðarøy, fridfull ö, har varit bebodd i 2000 år. Innan skottarna tog över administrationen av Shetland på 1400-talet styrde Norge över ön. Om någon känner till platsen är det förmodligen på grund av den världsberömda stickningen eller att ön varje år är häckningsplats för hundratusentals fåglar. Mellan 1947 och 1954 ägdes ön av fågelskådaren George Waterston, som bland annat grundlade öns berömda fågelobservatorium. 1954 sålde han ön till National Trust of Scotland, ungefär som Statens Fastighetsverk i Sverige, för att säkra öns framtid från exploatering. Nästan ingen på ön äger sin bostad – de absolut flesta hyr av staten. Sommarbostäder är inte tillåtna och hyran är extremt låg. Bryan Smith berättar att han betalar 517 pund om året för ett bostadshus och en väldig massa mark där han har sina får, men i det låga priset ingår i stort sett ingenting.
–Vi måste till exempel måla om fasaderna själva. Bara det kostar ju mer än en årshyra, plus att man förlorar 3-4 dagars inkomst medan man målar, säger Bryan Smith.
De senaste åren har öborna fått problem med sin hyresvärd. Det har blivit allt svårare att få anslag för reparationer och arbeten på ön. Två hus har stått och förfallit i väntan på hyresgäster, vilket i slutändan har lett till att de inte längre går att hyra ut.
En gammal fiskaffär som har fungerat som enklare hostel är så eftersatt att det är tveksamt om fågelskådare kan bo där den här säsongen.
Kommunen, som är öns största arbetsgivare, har skurit ner på den offentliga servicen på ön vilket har lett till färre jobb och en känsla av att ingen bryr sig.
2009 antog National Trust en plan för Fair Isle som bland annat handlade om att bibehålla transporterna till och från ön och att ha en tät dialog med öborna om vad som behöver göras.
Förra året antog öborna en egen utvecklingsplan, som inte bara konstaterar att National Trusts dito är full av tomma ord, utan också har ett tydligt mål. På tio år ska minst tre nya familjer bosätta sig på ön. Men för att det ska hända måste jobben bli fler, förutsättningarna bättre och livet enklare.
Det är tisdag eftermiddag på Fair Isle och halva öns befolkning har samlats nere i hamnen på öns norra sida för att ta emot öns egen transportbåt, The Good Shepherd. Den kommer till ön en gång i veckan. Förutom all post och alla matvaror som affären behöver, är den lastad med matjord, fårmat, fönster och plyfaskivor till ett hus som ska renoveras.
Tio öbor hjälps åt att lasta ur båten och packa lasten i bilar och på släpkärror. Samma mat som de nu tar sig tid att lasta ur ska de senare handla i affären.
–Alla måste hjälpas åt, säger Olivia Hamilton Jones som bott på ön i två månader.
Hon besökte Fair Isle för första gången sommaren 2015. Hon blev kär i landskapet och människorna och när ett jobb som utvecklingsledare på ön dök upp sa hon upp sig från sitt jobb på Isle of Wight i södra England och flyttade.
–Det är en projektanställning på två år. Tanken är att jag ska leverera det som står i utvecklingsplanen. Jag har inte kommit så långt än, just nu fokuserar jag på att lära mig hur allt funkar här, säger hon och lastar in konserver med bruna bönor i en vit skåpbil.
Desto mer vet Ian Best, som är född och uppväxt på ön. Han jobbar på postbåten, har får och kor och är båtbyggare. Utöver det är han ordförande för öns utvecklingsbolag. När vi träffar honom sitter han och lapar sol utanför sitt hus.
–Det är en fantastisk plats att bo på. Jag bodde i Bergen i fem år och har rest runt en hel del i världen, men det är här jag trivs bäst, säger han.
Han pekar på sin granne, som kör runt en skottkärra på sin uppfart några hundra meter bort.
–Tidigare i dag såg jag honom gå iväg med skottkärran. Han är en gammal man, hade jag inte sett honom komma tillbaka hade jag blivit orolig och gått för att leta efter honom. I en stad bor man ännu närmare sina grannar, men bryr sig inte om dem på samma sätt, förklarar han.
Han säger att Fair Isle är långt ifrån ensam om att drabbas av utflyttning.
–Ni har säkert samma problem i Sverige. Egentligen är det märkligt. Världen är full av folk samtidigt som det finna såhär ensliga platser. När vänder det, när börjar folk flytta tillbaka? När vi är tio miljarder?
För honom var det en nödvändighet att ta tag i avflyttningsproblemet på egen hand, och inte vänta på en plan från myndigheterna. Att ha en utvecklingsplan med tydliga mål är inget som i sig ger en ökad befolkning, säger han, men poängen är att alla på ön ska känna att de gör detta ihop.
I anslutning till att planen skrevs gjordes dessutom en enkätundersökning bland människor som inte bor på Fair Isle, där de fick svara på frågor om varför de inte flyttade dit.
–Det är väldigt bra att kunna referera till när vi ber om pengar för olika projekt. Vi kan säga vi har svart på vitt att folk har valt att inte flytta hit på grund av den dåliga infrastrukturen. Det blir ett incitament för myndigheterna att lyssna mer på oss, förklarar han.
Och planen har redan börjat ge resultat.
–För två veckor blev det klart att vi har fått medel, över 200 000 pund, för att få fibernät här på ön. De börjar gräva i april och vi kommer ha fibernät till hösten. Det känns helt fantastiskt. Idag delar vi på 0,5 Mb, säger han.
Han tror att bättre internetuppkoppling kommer skapa helt nya förutsättningar.
–Jag tror att många vill bo såhär, men ser stora hinder när det gäller jobb. Nu har vi gjort klart med en familj som ska flytta hit senare i år, där pappan kan sköta sitt jobb på nätet från Fair Isle.
Om två år, när utvecklingsledaren slutar, hoppas han att de nu tomma husen är bebodda av unga familjer och att ön lever.
–Och att vi hittar sätt att tjäna pengar och erbjuda människor jobb här. Bredbandsbolaget kanske kan tjäna pengar, kanske kan vi få hit fler kryssningsfartyg med turister. Jag vet inte.
Fårbonden, stickerskan och brandmannen Mati Ventrillon pekar ut över sin fårhage.
– Alla arton kommer få lamm inom de närmsta veckorna. Det kommer vara så otroligt många lamm, säger hon och skrattar.
Hon är född i Venezuela men flyttade till ön för åtta år sedan efter några år i London. Det svåraste med att flytta till Fair Isle, säger hon, var att anpassa sig till det lilla samhällets alla relationer och maktstrukturer.
–Folk tror att man flyttar hit för att få vara ensam, men det är tvärtom – man är aldrig ensam, och allt man gör spelar roll. Jag känner mig hemma här, vilket jag inte gjort någon annanstans. Andra klarar inte av det och får flytta härifrån. Det här livet är inte för alla. Men jag älskar det.
