Sergio Sierra är kökschef på El portal. Han står bakom bardisken i marmor med en brännare i handen och en liten bit bläckfisk på en tallrik framför sig. Han gör några snabba snitt i bläckfisken innan han bränner av den så att flikarna ställer sig upp och det hela liknar något slags skelett. Därefter sätter han ett streck av sin egen kryddmajonnäs bredvid och toppar med några nypor söndersmulad friterad tempurasmet. Detta är Sergio Sierras version av en spansk tapasklassiker: friterade bläckfiskringar.
I samma ögonblick, ett stenkast bort på esplanaden, står någon annan kock på någon annan restaurang och lägger upp en trött paella eller en halv grillad kyckling med pommes frites på en nyanländ turists tallrik.
Gastropub - ett nytt fenomen
Alicante ligger mitt på kustremsan Costa Blanca. Med sina lagom varma somrar och milda vintrar är det här, enligt Världshälsoorganisationen, ett av världens mest hälsosamma klimat. Hit lockas mängder av nyblivna nordeuropeiska pensionärer som vill kröna ett långt yrkesliv med en lunkande Medelhavstillvaro. Och, förstås – turister. Alicante är en sådan destination där folk applåderar vid landning. Men något håller på att hända. I turiststråkens utkanter frodas en passionerad, nyskapande gastronomi.
Sergio kallar El portal för en "gastropub" och förklarar att många sådana har öppnat de senaste åren som en följd av finanskrisen. Folk vill ha hög kvalité men har kanske inte budget för ett restaurangbesök. Då kan man bara slinka in på en pincho (en liten munsbit) och ett vin på glas.
Stad med låg puls
På El portal sitter de flesta vid bardisken med ett litet glas öl eller vin, en skål med oljiga mandlar, lite bröd, en tallrik skinka och kanske någon av Sergio Sierras fantasifulla tapas. Sergio gilllar att experimentera i köket men säger ändå att maten i Alicante generellt sett är provinsiell i jämförelse med den i Madrid.
– I Madrid är det mer mångfald. Alicante är mycket mer traditionellt. Folk är mer spanska här. Alicante är ingen stad – det är en by!
Det där sista kan jag intyga, efter en nästan två månader lång höstvistelse här och två korta återbesök. Alicante har drygt 300000 tusen invånare, men det är en stad med låg puls. Alicante tar dig inte med storm utan smyger sig på med sin lågmälda charm. Det var egentligen två ganska prosaiska anledningar till att vi åkte till just Alicante första gången: vi fick chansen att låna en lägenhet och det fanns gott om lågprisflygbiljetter. Men vi blev förälskade i staden. El portal blev vårt stamställe och det tog bara ett par besök innan Sergio kom ut och småpratade efter avslutad måltid. Ytterligare något besök senare kom ägaren Carlos, lagom till desserten, med en flaska Château d'Yquem i en linnehandduk och tre glas för en spontan vinprovning.
Resa i bergigt landskap
Om man klarar sig utan ett pulserande nattliv är Alicante en liten pärla. Stadskärnan är ganska centrerad och det går att ta sig överallt till fots. Stan är uppdelad i två, en ny del och gamla stan (El barrio). I den nya delen ligger de stora shoppingstråken. El barrio söker man sig till om man bara vill strosa och kolla på vackra färgglada husfasader och sedan ta en kall öl med tilltugg på någon cerveceria.
Skulle man känna sig lite rastlös efter ett tag i Alicante når man Valencia på under två timmar och Madrid på drygt fyra. Och från Dénia, tio mil norr om Alicante, kan man ta färjan till både Ibiza och Mallorca. Annars är Dénia, en liten pittoresk fiskeby, ett fullgott utflyktsmål i sig. Tågsträckan mellan Alicante och Dénia är berömd och kallades tidigare Citronexpressen. Det är en häftig resa i ett bergigt landskap som kontrasteras av pråliga semesterhus och pinjeträd. Numera kan man göra samma resa fast med modern tunnelbana (med ett byte i Benidorm).
Man blir dock inte rastlös i Alicante i första taget. Här finns kanske inte överdrivet mycket att se, men väldigt mycket att äta.
På Calle San Fernando ligger en annan gastropub, La taberna del gourmet. Om man kommer hit under lunch (vilket här innebär runt 17.00) eller vid middag (tidigast 20.00) råder en stimmig stämning.
Mat för alla plånböcker
Jag kommer hit en lugn förmiddag för att prata med Maria Eugenia Perramón, som driver stället tillsammans med sin mamma och pappa (för övrigt den gamla spanske handbollsmålvakten José Perramón). Hon tror likt Sergio Sierra att gastropubar ligger helt rätt i tiden.
– Du kan komma hit och äta för 15 euro. Men du kan också komma hit och äta för 100 euro. Poängen är att alla ska ha råd att komma hit och att man själv kan välja vilken prisnivå man vill lägga sig på.
Faktum är att den generella prisnivån på restaurangerna i Alicante, åtminstone med göteborgska mått mätt, är låg. En flaska vin, exempelvis, kostar här knappt hälften av en flaska på valfri krog på Avenyn – men är dubbelt så bra.
Familjen Perramón är en riktig gastronomisk institution i Alicante. Förutom La taberna del gourmet driver de fyra andra restauranger i och utanför staden, bland annat den renodlade musselbaren Los Mejillones och en stram tapasbar på lyxhotellet Hospes Amerigo en bit bort.
Mamma Maria José är enligt egen utsago, som dock styrks av en artikel från New York Times som hänger inramad på väggen, världens främsta expert på saffransmatlagning. När hon kommer in på restaurangen visar hon stolt upp en saffransblomma som hon har tatuerat på handleden. Hon håller på att skriva en kokbok om saffransmatlagning och reser världen runt och lär andra kockar att handskas med den svåra kryddan, en konst som få behärskar.
– När jag började använda saffran blev rätterna helt gula och smakade jättemycket saffran. Det svåra är att måtta rätt. Man får pröva sig fram.
Maria José använder saffran i allt från paella till crème brulée. Dottern Maria Eugenia går ut i köket och kommer tillbaka med en tallrik patatas bravas. Potatisen kokas i saffransvatten innan den åker ner i fritösen. Den har fått en lite orange ton, men smaken är subtil.
– Subtil, ja! utbrister Maria José. Det är ett bra ord för att beskriva vad jag vill uppnå med saffran.
Det fungerar också ganska bra för att beskriva staden Alicante.
Resa hit:
Den bästa tiden att åka till Alicante är efter sommaren, i september eller oktober. Då är det fortfarande över 25 grader varmt – och lättare att hitta billiga flygbiljetter. Ryanair flyger från Säve. Ta sedan flygbussen in till Alicante, den kostar 2,60 Euro och har gratis wifi.
Bo:
Hostal Les Monges palace
Alla rummen är unikt inredda med loppisfynd och antikviteter. Ligger mitt i hjärtat av gamla stan. Dubbelrum från ca 50 Euro. Reservera på lesmonges.net.
Calle San Agustin 4.
Hospes Amerigo
Stramt lyxhotell med trevlig restaurang och tapasbar i regi av familjen Perramón.
Dubbelrum från ca 150 Euro. Reservera på hospes.com/amerigo.
Calle Rafael Altamira 7
Äta:
El Portal
Lekfulla tapas men också mer rejäla rätter. Ett tips är att prova kocken Sergios tre signaturtapas.
Calle de Bilbao 2
La Ereta
Restaurangen har Alicantes bästa läge, mitt i berget nedanför fästningen med utsikt över staden. Modern mat i en supermodernistisk byggnad. Rekommenderad i Guide Michelin, men ändå hyfsade priser.
Parque de la Ereta
Nou Manolin
En av stadens mest klassiska restauranger. På övervåningen finns en restaurangdel men det är den trånga, rökiga tapasbaren där nere som är att rekommendera. Traditionella rätter som tillagas av traditionella män i välpressade förkläden. Ofta knökfullt, därför inget för den som vill sitta ner och äta i lugn och ro.
Calle Villegas 3
Missa inte
- Den för Alicante typiska nougaten turrón. Den är gjord på mandel och honung och finns i några olika varianter.
- Saluhallen (mercado central). En fantastisk byggnad med kött på övervåningen och fisk, grönsaker och bröd på det nedre planet. Här kan man köpa billiga piroger och pizzor att ta med till stranden.
- Parque la Ereta. En nyanlagd park nedanför fästningen med ett trevligt konstgalleri, fontäner och fin växtlighet. Orkar man tar man sig hela vägen upp till fästningen (hiss finns nära stranden för den som inte orkar gå).
Hoppa över
- Isla de tabarca. Från hamnen kan man ta båten över till denna lilla eftersatta ö. Gör inte det. Det finns en strand och några väldigt trötta restauranger. Inget mer.
- Nöjesfältet och kasinot i hamnen. Däremot är det trevligt att ta en promenad i hamnen på kvällen och ta ett glas på någon av uteserveringarna.
- Turistfällorna i El barrio. Det är ett trevligt område, men inget gamla stan utan turistfällor. Det gäller att vara uppmärksam. Om restaurangen har en påstridig inkastare med en bunt menyer i handen är det förmodligen inget ställe där du kommer att få valuta för pengarna.
