Eftersom det offentliga samtalet sedan en tid dagligen präglas av diskussioner om identitetspolitik vill jag härmed anmäla att ämnet slutligen har sipprat ner till oss kåsörer.
Jag ämnar göra ett uttalande i identitetsfrågan.
Jag gör det i form av en historia som jag har hört av en fotograf som har hört den av en reporter som har hört den av en fotograf.
Jag tänker inte göra mig löjlig genom att ringa till hovet och utbe mig om en kommentar. Det är säkert en lögnaktig historia.
Dessutom har ju prinsen inte gjort något fel.
Ty den handlar om att prins Carl Philip en gång för bortåt femton år sedan landade i Miami utan pass. Carl Philip är ju fotograf. Han är också racerförare och (eventuellt) formgivare av gnistskydd, men i detta fall var han på resa med några andra svenska fotografer. De hade, enligt berättelsen, varit i Sydamerika och fotograferat ormar. De hade hamnat på olika flygplan inför hemresan.
Prinsens svenska pass låg kvar i en hotellrumslåda i Rio de Janeiro. Han klev ensam av i Miami. När flygplatsfunktionärerna – allmänt besvärade av efterdyningarna till elfteseptemberdåden – manade honom att identifiera sig svarade han sanningsenligt:
– Jag är en svensk prins.
Han greps direkt. Till slut, mest för att få tyst på honom, började securitypersonalen håglöst ringa. Detta var före internets genombrott. Ingen svensk ambassadtjänsteman ville i telefon intyga att en person i ett flygplatsförhörsrum i Miami var svensk prins.
Nu kommer det fina i berättelsen. Efter ett par timmar – inklusive transatlantiska kontakter och väckning av människor på hög nivå i det sovande Stockholm – började securitypersonalen diskret uppgradera cellen. Under kvartarnas gång och den trots allt ökande sannolikheten för att mannen som sade att han var en prins var en prins bars kaffebryggare och porslinsmuggar in. På slutet fick han en fåtölj.
I denna detalj röjs hos de breda flygplatspoliserna en ängslig källarmästarmentalitet som är lite rörande och nästan vacker, tycker jag.
Om berättelsen är falsk ber jag förstås prinsen om ursäkt.
Min samvetsbörda känns lite lättare att bära när jag betänker att han måhända någon gång har utsatts för grövre publicistiska rallarsvingar.
Jag vill också anmäla att jag var tidigt ute och tänkte på identitetsfrågor redan för drygt tio år sedan.
Hösten 2004 Seinfeld träffade jag Jerry Seinfeld i New York. Det var en diner i hörnet av Broadway och 112:e gatan och när jag hade suttit en timme vid en tråkig soppa med smuliga crackers kom Jerry Seinfeld in. Han satte sig i ett hörn. Jag såg bara hans profil i motljuset från fönstret. Han började bli tunnhårig. Jag satt och tittade på honom i en timme och smulade mina crackers tills den ryske servitören (eller om han var grek) bad mig att gå. Jag hann aldrig kolla om det verkligen var Seinfeld.
Det finns något djupt tilltalande i denna ovisshet. För all framtid både sitter och sitter inte Jerry Seinfeld vid fönstret denna förgångna höstdag.
Sedan finns det en del identitetsfrågor som aldrig kan bli komplicerade. Det gäller framför allt dem där signalementet är så starkt att inga missförstånd kan uppstå.
Det berättas om en göteborgsk professor som var känd för att uppfylla även de strängaste förväntningar på tankspriddhet.
Han skulle till en konferens i Tyskland. Han bytte planenligt tåg i Köpenhamn. När han slagit sig ner i Deutsche Bahns kupé insåg han att väskan stod kvar på det svenska tåget. Han sprang över Hovedbanegården och såg det svenska tåget rulla norrut. Samtidigt gick även det tyska tåget med hans kavaj, överrock, pass och plånbok. Det var en vinterdag. I skjortärmarna vandrade han till den svenska ambassaden där man försiktigvis bad honom vänta stående för att han inte skulle snöa ner möblemanget. En tjänsteman gick avsides och ringde diskret till amanuensen på den angivna universitetsinstitutionen och sade att de på ambassaden hade en genomblöt man som uppgav att att han var professor och dessutom påstod att han inte kunde legitimera sig eftersom hans väska var på väg till Malmö och hans kavaj och plånbok på väg till Dortmund.
Amanuensen svarade:
– Det är han.
Nej, vissa identitetsfrågor är överhuvudtaget inte svåra alls.
Kristian Wedel
