Det finns en, kanske banal, historia om en människa som går längs en strand, där tusen och åter tusen sjöstjärnor spolats iland och ligger ”huller om buller” (qatipati på dari, ett av språken i Afghanistan). De flämtar desperat efter liv. Lite längre bort står en annan människa och slänger i sjöstjärnorna igen, en efter en. Det är ett hopplöst projekt, eftersom sjöstjärnorna är så många och insatsen så uppenbart otillräcklig. Människan frågar människan: ”Vad håller du på med? Du ser väl att det inte spelar någon roll?”. Hen hejdar sig mitt i rörelsen, håller fram en enda sjöstjärna i handen och säger: ”Det spelar roll för den här”. Det är en slump att det blir just den, finns ingen yttre logik, det är den som ligger närmast.
Ali var en av tusen och åter tusen afghanska unga killar som hösten 2015 hamnade i Sverige, landet av mellanmjölk och honung. Det var året då EU:s asyl- och gränssystem kollapsade. Människor vandrade, som på biblisk tid, över böljande fält och karga bergslandskap. Ali lämnade sin familj i Kabul, tre systrar och en mamma. De lånade pengar, satte tillvaron på spel, för att ge någon i familjen en chans. Det blev sonen, av kulturella och praktiska skäl. Ali tillhör folkgruppen hazarer, liksom de flesta av de ensamkommande afghanerna. De är shiamuslimer och är en utsatt minoritet i Afghanistan. De hazariska killarna blir inte sällan offer för sexuella övergrepp och våldtäkter, där de tvingas ta på sig kvinnokläder, sminkas, dansa inför krigsherrar och andra, bli sexslavar, bacha bazi. De flyr ifrån en tillvaro utan hopp, där våldet och fattigdomen är ständigt närvarande.
Ulrika kommer i kontakt med Ali genom en kyrklig verksamhet för ungdomar i asylprocess; ”Cykelfixarna”. Företag och privatpersoner skänker gamla, begagnade cyklar som ungdomarna sedan får laga, fixa och äga. Jag har sett unga hijabis, tjejer med huvudduk/slöja, vingligt cykla iväg på gatan och tänkt att det är livsfarligt och livshärligt på samma gång. Omständigheterna gör att Ali efter en tid flyttar in hos Ulrika, hennes man och två tonårsbarn. Det är en berättelse om människor som möts och oväntade relationer, som gör livet både rikare och svårare. Ali skriver ett sms till Ulrika när han mår dåligt: ”Hul am bular”. Först senare förstår hon att han menar ”huller om buller” – det är kaos i själen och mörka tankar. Qatipati. Ali har fått avslag på sin ansökan om asyl, han som bott här i snart två år, gått i skola här, drömmer om en framtid här. Nu skickar vi tillbaka barn och unga till bomber och bacha bazi, till hopplöshet och förtvivlan. Det är ett moraliskt haveri.
De råkade hamna här, en höst i norden, en stund på jorden. Vi kanske inte kan rädda hela världen, men ibland kan vi göra något i närområdet. Det som är nära oss. De vi lärt oss namnen på, de som sitter i våra barns klassrum, de som spelar i våra fotbollslag. Ibland sätter vi den juridiska rätten ur spel, därför att den moraliska rätten är starkare. Vi kallar det ”nåd” eller ”amnesti”. Stoppa utvisningarna! #amnestinu. I en grym och orättvis värld, låt oss hitta modet att vara mänskliga. Vi är bättre än så här.
