När pappa berättade satt vi ute, på en liten gräsplätt, min bror och jag. Det var en annan tid, förbjuden och outtalad kärlek, inga regnbågsflaggor på bussarna direkt. Jag har senare förstått att pappa var en av dem som bidrog till och kämpade för samkönade äktenskap, i samhället och senare i Svenska kyrkan. Det gör mig stolt. Jag är också stolt över min mamma, den resa hon gjort och klarat av. Mina föräldrars sorg över ett liv som inte blev, hur de tillsammans fick rita om kartan, med två barn och allt ställt på ända. De har lärt mig om livet, båda två, om vad det är att vara en familj, oavsett omständigheter, att det går att komma ut på andra sidan om vi delar det som är och blir.
I den tecknade barnfilmen Lilo & Stitch säger flickan till rymdvarelsen som blivit hennes vän, att "familj betyder att ingen lämnas ensam kvar, utanför". Det finns ett hawaiianskt begrepp för det där; ohana.
I teve-serien Torka aldrig tårar utan handskar, baserad på Jonas Gardells romantrilogi om aids-utbrottet i början på åttiotalet, möter vi Rasmus och Benjamin. De blir förälskade och jag minns särskilt en scen då Benjamin skall berätta för sina religiöst konservativa föräldrar. De sitter i köket, det är deras gräsplätt, deras sanningens ögonblick. Men Benjamin hittar ingen ohana. Han blir avvisad och förklarad utanför familjen. När Benjamin stänger dörren, är det tyst som efter att en bomb precis har briserat i lägenheten.
Den 13:e juni sköt Omar Mateen besinningslöst ihjäl 49 människor på gayklubben Pulse i Orlando, USA. Det var samma dag som Pride-paraden i Göteborg och någon beskrev dådet som HBTQ-rörelsens Utöya. Attentatet kategoriserades ganska snabbt in i facket "islamistisk terror", eftersom Mateen i ett telefonsamtal svurit "trohet till IS".
Men det finns också andra uppgifter, som gör bilden mer komplex och motivet grumligare. Omar Mateen besökte själv klubben under minst ett års tid och fanns på homosexuella dejtingsajter. I nyhetsrapporteringen framträder också Omars far, med djupt konservativa religiösa åsikter, och man kan ana att ett eventuellt samtal i köket skulle sluta som för Benjamin.
Kanske hatade Omar sig själv och sin längtan efter förbjuden kärlek? Kanske ville han bara dö och få något slags erkännande av sin pappa? Det är lätt att hitta ideologiskt stöd i jihadismen om man vill döda eller dö, men betydligt svårare att leva, hitta kärleken, att svära trohet till sig själv eller bryta med traditioner och normer. Vem vet vad som rörde sig i Omar Mateens innersta? Omar Mateen är död och tog fyrtionio oskyldiga människor med sig, människor som bara ville älska och dansa. Det är så sorgligt, fasansfullt och grymt.
I den kristna traditionen finns en bild, som är kyrkans stora berättelse. Bilden av en människa som "kommer ut" och gör livet möjligt att leva. Det handlar om en son, som får sitta bredvid sin pappa, "på faderns högra sida". Det handlar om Guds kärlek och att vi kan komma ut på andra sidan om vi delar det som är och blir. Torka aldrig tårar, vattna jorden med tårarna. Minns Orlando. Lev ohana.
