Plats på scen för glada seniorer

Gunvor Johansson har glömt sina mediciner och måste vända rollatorn i dörren och gå hela vägen hem igen – och tillbaka. Men det ska mycket mer till för att hon ska missa veckans höjdpunkt.

Just nu lägger Teatersceniorerna sista handen vid pjäsen ”Som vi behagar – lättsmält och svårtuggat ur livets skafferi” och repetitionerna är intensiva. Gunvor Johansson uppträder i de flesta av teaterstyckets elva scener. Ämnet för hösten är makt och maktlöshet. Såväl i det stora livet som det lilla.

– Vi har skrivit pjäsen tillsammans och utgått från egna erfarenheter, berättar hon.

Det finns en del mognad och kunskap att hämta stoff ifrån. I amatörteatergruppen Teatersceniorerna är den yngsta deltagaren 68 år och den äldsta har fyllt 80. Några har fallit ifrån sedan starten 2004 och en del nya deltagare tillkom under de första åren. Nu finns däremot ett järngäng kvar som nästan aldrig missar en repetition. Åtta skådespelare och en regissör som träffas i ur och skur på Frölunda Kulturhus varenda torsdag

– Men inför premiärerna repeterar vi dagligen, vilket tar på krafterna, säger regissören och dramapedagogen Lena Holmquist.

Lena Holmquist har jobbat i kulturhuset sedan det invigdes 1980 och går som barn i huset. Under många år var hon anställd som fritids- och dramapedagog i Västra Frölunda och ägnade ofta långa kvällar med att fylla salongerna. Det var först när hon och kollegan Anne Svanholm började längta efter att arbeta mer under dagtid som tanken väcktes om en pensionärsteatergrupp.

– Fast det handlade egentligen aldrig om en åldersgräns, utan mer om vilka som hade möjlighet att komma ifrån mitt på dagen, förklarar hon.

Numera är Lena Holmquist själv pensionär och hennes engagemang är helt ideellt. Ändå skulle hon aldrig kunna lägga av. Teatersceniorerna har blivit som livsluft både för henne och de övriga deltagarna.

– Vi skrattar så oerhört mycket. Oavsett vad som händer vet jag alltid att jag har genuint roligt när vi ses, säger hon.

Sex olika pjäser har det blivit tillsammans. Allt från en mordhistoria på pensionat Solsidan till en skrämmande science fiction under namnet Den som lever får se. För Lena Holmquist har det varit viktigt att ämnena som tas upp ska spegla tiden vi lever i. Bara för att skådespelarna har kommit upp i åren behöver man inte ägna sig åt dammig nostalgi, menar hon.

– Vi bollar alltid idéer med varandra inför en ny pjäs. Vad är nytt och vad händer omkring oss? Därefter improviserar vi, berättar hon.

Scenografin är enkel, några stolar på en rad får illustrera möteslokalen i vägföreningen. Regionens folk är på besök för att informera om planerade förändringar i infrastrukturen.

– De här husen ska bort, säger den arroganta chefen för vägarkitekterna, spelad av Gunvor Johansson.

Hon sveper hafsigt med en penna över en karta – som hon dessutom håller upp och ner – och vägföreningens medlemmar protesterar lamt. Beslutet har dock fattats på högre ort och ingen tar någon större notis om deras invändningar.

Scenen är rolig och lockar till skratt, men lämnar en lite bitter eftersmak. Det är omöjligt att inte dra paralleller med Västlänken och många medborgares frustration.

– Den associationen kan man självklart göra, men det intressanta är hur den lilla människan försöker slåss mot makten, säger Lena Holmqvist.

Nästa scen är döpt till Panelhönorna, och nu får de två männen i teatergruppen bekänna färg. Damerna har klätt sig fina och stolarna från vägföreningen har förvandlats till väntplatser i en danslokal. Panelhönorna får ta hand om väninnornas väskor medan de som bjudits upp sveps iväg i armarna på kavaljererna Olle Spjuth och Dennis Petersson.

– Det har varit en del sjukdom i gruppen, och det blir svårt om någon måste vara borta om vi har repeterat in en hel pjäs. Genom att göra fristående scener blir produktionen inte lika sårbar, säger Lena Holmquist.

Teatersceniorerna vill aldrig ha några recensioner vid sina premiärer eftersom det är viktigt att inte någon får mer beröm än någon annan. Alla gör det här tillsammans och gemenskapen grundas på att alla hjälps åt.

– Vi är alltid snälla och stödjer varandra både under arbetet och privat, säger Lena Holmquist.

Det betyder däremot inte att det görs avkall på kvaliteten.

Lena har som uppgift att slipa på det ursprungliga manuset och ta bort eller lägga till fler repliker.

Tempot ska vara högt och känslan som ska infinna sig hos dem som tittar är att ”det här är bra teater”.

– Framförallt är det pensionärer i publiken och vi gör utskick via PRO. Jag tror att det finns ett värde i att besökarna ser jämnåriga skådespelare på scenen. Det kan fungera som inspiration, säger Lena Holmquist.

Gunvor Johanssonsrollator är ställd åt sidan under repetitionerna, liksom Dennis Peterssons permobil.

Under scenen Panelhönorna dansar de fram över det blanka scengolvet.

Ju äldre deltagarna blivit, desto mindre energi har lagts på rekvisita och scenografi, berättar Lena Holmquist.

– Ingen av oss orkar bygga om scenen på samma sätt som vi gjorde under de första uppsättningarna. Nu nöjer vi oss med svarta skärmar och att variera ljuset, säger hon.

Tyvärr har inte Teatersceniorerna möjlighet att ta emot nya medlemmar, och så mycket annat finns inte i Göteborg för den som vill spela teater enbart med andra pensionärer.

Nordiska folkhögskolan i Kungälv har en kurs som specifikt vänder sig till en äldre målgrupp, med en blandning av litteratur och gestaltning, men kursstarten inför hösten har redan varit.

I stället för att kunna välkomna nya deltagare hoppas Teatersceniorerna att den här artikeln i GP ska fungera som en sporre för andra att dra igång liknande grupper. Ingen är för gammal för att börja spela teater och att uppleva den magiska känslan av en premiär.

– När man står bakom ridån och hör hur publiken stimmar får man fjärilar i hela kroppen. Det är en sådan härlig känsla, säger Ann-Sofi Johansson.

Lotta Engelbrektson

livsstil@gp.se