Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Pia Naurin: Jag håller på att bli långrandig

Världens gång: Pia Naurin funderar över hur det är möjligt att göra bort sig så svårt att man tycks bära skammen med sig resten av livet.

Man sitter i ett sällskap och berättar en historia och hör liksom utifrån att man är på väg att bli väldigt långrandig. Man har, så att säga, svårt att förmedla den entusiasm, som man själv tycker att ämnet stenskvättor förtjänar. Plötsligt ser man blickar både upp i taket och ner i mobilen.
Man har berättat samma sak förut? Gjort utvikningar och avbrutit sig, för vad heter det nu igen? Självklara namn slinker iväg och gömmer sig längst bak i hjärnan: man skäms.
Klart att folk hellre lyssnar på den som påstår saker med eftertryck, än på den som har en massa hummande förbehåll. Klart också att den som talar högst och utan tvekan når fram till flest, oavsett om det sagda är skitsnack eller med sanningen överensstämmande.
Det finns diverse retoriska knep.

Klart att – kan man inleda. Och faktum är att – eller som författaren Stig Larsson sa i SVT:s Opinion live när han kommenterade metoo-debatten: 
– Så här är det .
Och nästa mening började med:
– Det är så här att .
Så tar man kommandot direkt och slår fast att det som sen ska komma är sant. För, som man alltid har hävdat, det är ju ändå på det sättet att.
Faktum är att skam sitter i hjärnan, det har man läst, utan att kolla källan. Man vet därför inte säkert om det stämmer, det måste man vara öppen med. Man vill undvika mytspridning och fake news – och där kom definitivt ett ”man” för mycket.
Vad är ”man” för ord egentligen?
Något att ta skydd bakom istället för att komma ut som ett ”jag”? 
”Man” sägs numera vara manligt kodat. Det könsneutrala ”en” fyller samma funktion, men själv tvekar jag. Gammal ingrodd språkkänsla brottar man/en inte ner i första taget, även om ändamålet är gott.

Studier med magnetkamera visar att skam är den känsla som triggar flest reaktioner i hjärnan. Frågan är hur forskarna gör, skammar de försökspersonerna?  Får folk att skämmas, för vaddå? 
Verbet ”skamma” kvalade in på listan över nyord så sent som i december förra året. Och när google alldeles nyss listade ”årets mest trendande sökningar” kom Skam (den norska succéserien) som tvåa. Förstaplatsen kneps av fidget spinner, en stressleksak att ha i handen att distrahera sig med (om man glömt mobilen hemma). 
Efter jul publiceras 2017 års nyord, hela listan. ”Metoo”, som blev veckans ord sjätte november, finns garanterat med.

På förslag är också ”alkolektuell”.  Det sägs vara den egenskap som uppträder sent på en fest eller en krog, ”då oväntade och obetydliga teorier förs fram med en tyngd och ett allvar, som går att härleda direkt till mängden förtärd alkohol”. 
Dagen efter känner den alkolektuelle ofta stor skam, eller ågren, kan det också heta.
Skam fastnar i minnet. En enda simpel bortgörning kan sitta kvar till döddagar. 
Dessutom: när det gäller detta är de flesta oerhört långsinta. Man kan börja hata den som fick en att skämmas och hata sig själv också, för att man känner skam, trots att man inte gjort något fel.. Effekterna sprider sig som ringar på vattnet.

Den som en gång blivit skammad har kvar rädslan för att göra sig till åtlöje.  
Man undviker att dra långa historier? Men skam den som ger sig? Faktum är att stenskvättan är en intressant fågel. Ungarna har blivit magrare. Färre överlever till vuxen ålder, enligt ett pressmeddelande från Sveriges lantbruksuniversitet. Intressant är också att den nyheten fick ett enormt genomslag i media. Rubriken ”stenskvättan har det motigt”, väckte tydligen känslor. De också, alltså?

Text och bild: Pia Naurin

Bildtext: Tomteågren. Dagen efter känner den alkolektuelle ofta stor skam, och vill bara dra något gammalt över sig. Den här tomten har lovat kliva ur sängen lagom till julafton.

 

Mest läst