Min mormor berättade: ”Mitt barn, hemmet ska vara den tryggaste platsen man har, men en natt när dina morbröder, mostrar och din mamma låg och sov rusade beväpnade män in i huset. Jag ställde mig framför dem och de sköt mig i bröstet, jag överlevde men jag fylls av rädsla varje gång jag tänker på det, samtidigt som jag är tacksam för att ingen av dem blev mördad”. Varje gång jag träffade henne berättade hon om den natten, för att vi skulle veta varför vi var förföljda, varför vi fick fly och varför världen måste få veta.
Denna händelse är en av många jag fått lyssna till under mina unga år och berättelserna har ett samband med de händelser vi kallar ”Seyfo”, som betyder svärdets år. 1915 dödades cirka 1,5 miljoner människor då man från Turkiets sida försökte döda den kristna befolkningen i Osmanska riket. I skuggan av första världskriget pågick ett systematiskt folkmord på armenier, syrianer, assyrier, greker och andra kristna i dagens Turkiet. I år är det 102 år sedan Turkiet genomförde ett folkmord.
Jag önskar jag inte hade behövt skriva denna krönika men i den vardag som mina krönikor handlar om går många tankar till min identitet. Jag funderar på hur det hade varit om mina förfäder inte hade drivits bort från sitt dåvarande hemland. När någon frågar vilket land jag kommer ifrån svarar jag ”Sverige”, eftersom det ligger mig närmast om hjärtat och jag är född här. Ibland nöjer de sig inte med mitt svar, eftersom de förväntar sig ett annat svar, men detta gör att jag får en chans att berätta min historia.
Många länder har erkänt folkmordet 1915 som ett historiskt faktum, så även Sveriges riksdag 2010. Stefan Löfven sa 2014 att han skulle arbeta för att regeringen skulle erkänna folkmordet men i år på Socialdemokraternas kongress beslöts att regeringen inte ska jobba med frågan mera. Att erkänna folkmord handlar om att visa att man är beredd att arbeta hårt för att inte tillåta att nya sådana sker. Det handlar om rätten till liv, rätten till en nation, rätten till identitet och att ett erkännande manifesterar ett stöd som är oerhört viktigt.
24 april är folkmordets minnesdag och varje år minns vi den, hyllar dem som miste sina liv, tänder ljus och pratar om det extra mycket med varandra. Det pågår flera kampanjer från överlevarnas barn och barnbarn på Facebook eftersom man är överens om att även om omvärlden blundar, kommer vi inte vara tysta. Vi behöver alltid lära oss av historien så den inte upprepas. Inga mer världskrig, förintelser och inget mera hat.
Jag är stolt över mitt språk och min kultur och med utgångspunkt från min bakgrund uppstår många bra diskussioner med mina elever om varför historia och kunskap om sina rötter är viktigt för att få en känsla av tillhörighet och att känna sig hel. Jag delar de känslorna med väldigt många av dem och når samtidigt ut med en ännu viktigare diskussion som handlar om hur vi som har den här bakgrunden kan verka i det svenska samhället, ta vara på de möjligheter som ges och vara goda medborgare i det land som visat att de accepterat oss.
Min mormor är min förebild, hon lärde mig att inte sluta tro på att det goda i slutet alltid kommer segra.
Till minne av dig mormor, 1 januari 1935–8 april 2017.
