”Petra, jag vet vad din nästa krönika ska handla om. Den ska handla om nationella prov för elever med svenska som andraspråk. Det var väldigt svåra texter och det känns inte alls bra”.
Så sa min mycket engagerade kollega.
När hon sa detta kom jag att tänka på mitt första läraruppdrag. Det var på språkintroduktionsprogrammet och det var bland det roligaste jag har gjort. Det var så häftigt att få vara med och verkligen se utvecklingen och hur ett nytt språk växte fram. Jag mindes också hur glada och tacksamma eleverna var över att få gå i skolan, men också hur nervösa de var inför prov. De brukade ofta jämföra svaren med varandra, trösta varandra med att provet inte är avgörande. Oftast var de mycket engagerade elever även om det fanns mycket i deras liv som var betungande.
Det är den tiden på året då alla nationella prov ska skrivas, rättas, värderas och elevernas kunskap ska bedömas. Detta samtidigt som man förstås vill ta vara på allt de gjort innan, eftersom även detta ska vägas in i den bedömning som leder till att läraren sätter ett betyg.
Vi vet idag att det tar mellan ett och tre år att lära sig det vi kallar för vardagsspråk, och mellan fem och sju år för att behärska skolspråket. För de elever som börjar i svenska skola i de lägre årskurserna är det möjligt, men i gymnasieåldern blir glappet stort. Qarin Franker är universitetslektor i svenska som andraspråk och hon säger att litteracitet handlar om att kunna använda sina skriv- och läskunskaper i olika situationer. Eleverna behöver både vardagsspråk och skolspråk för att hantera sin vardag och för att klara skolan, men också för att gå vidare i utbildningssystemet. De har mycket att inhämta jämfört med sina jämnåriga kamrater.
Jag gick igenom texthäftet för det nationella provet som skrivs av årskurs 9 i kurserna svenska och svenska som andraspråk. Det var minst sagt svåra ord, inget vardagligt eller aktuellt tema utan temat för detta läsår är ”hårresande”, de flesta referenserna var historiska och bara lite av materialet handlade om nutid. Min kollega lyfte en önskan om att texterna borde ha varit mer ungdomstillvända och det hade inte varit fel att använda exempelvis texter som eleverna faktiskt kan relatera till. I ljuset av att elever med svenska som andraspråk ofta saknar svenska kulturella referenser är kontexten viktig.
Skolverket säger att nationella prov ska fungera som ett stöd för läraren och bidra till likvärdig bedömning och betygssättning i skolan. De nationella proven har framför allt en summativ funktion. Det betyder att de ska fungera som en summerande avstämningspunkt i slutet av en kurs och visa vilken kunskapsnivå eleven har uppnått i de ämnen/kurser där proven genomförs. Provet ska förvisso fungera som ett stöd för läraren i sin bedömning, inte som ett examensprov, men samtidigt är det ju så att provresultaten visar vilka kvalitéer eleven har uppnått och därför kan man som lärare inte blunda för resultaten då man ska väga in dem i ett slutbetyg.
När det kommer till forskningen kring läslust och läsförståelse vet man att läslusten faktiskt uppstår när eleven förstår vad som står i texten. Vad är syftet med så svåra texter som dem som min kollega lyfter fram? Hur kommer det sig att inga av de länder som presterar bäst enligt PISA-resultaten använder nationella prov i samma utsträckning som vi i Sverige? Är vi inte överens om att lärarna ska få ägna sin tid åt undervisningen av eleverna?
Lärare blir man för att man vill undervisa, utveckla lärandet, se drömmar slå in, motivera och ge elever verktyg för vuxenlivet. Majoriteten av dagarna är fyllda med lärorika samtal och glädje men det finns också de dagar man lämnar jobbet med en känsla av att inte ha räckt till, samtidigt som man vill till jobbet igen för att utbilda.
