En kall lördagsförmiddag i december åkte jag och en gammal vän för att delta som inspiratörer i ett nyutvecklat förebildsprogram för unga mellan 16-20 år från hela Göteborg. I god tid ringde vi och meddelade att vi var på plats, men det visade sig att det fanns två kursgårdar med samma namn – en i Lilla Edet och en i Ljungskile.
Vi hade givetvis åkt till den som det inte var på och fortsatte mot Ljungskile. På snirkliga, mörka vägar började vi småprata om hur det kom sig att just vi hade blivit tillfrågade. Det var en ren slump att vi kände varandra sedan tidigare och började fundera på vad det var som gjorde att just vi hade blivit utvalda. Givetvis kände jag mig stolt, men också fundersam på hur det kom sig och hur det skulle bli att möta ungdomar som vi tidigare inte träffat. Dessutom skulle vi inleda med en kort föreläsning, vilket inte är vidare ovanligt, men därefter skulle det bli samtal i mindre grupper. Samtal om oss, som personer, vilket kändes lite märkligt för oss båda, men samtidigt roligt då man självklart vill göra ett gott intryck och bidra med något gott i deras liv.
Det är inget nytt att jag brinner för unga människor, att de driver mig till att åka till jobbet och vara där längre än min arbetstid kräver, men också att jag är mycket tillgänglig när lampan har släckts och skolan har stängt.
Samhället i dag fokuserar mycket på att lyfta det extroverta, att synas och ta plats. Det är givetvis viktigt och värdefullt, men är det inte lika viktigt att lära sig att lyssna? Inte bara för att göra sin egen röst hörd, utan för att faktiskt vilja veta mer för att förstå. Att sitta ner med de unga deltagarna i ett samtal där de styrde innehållet och ställde frågorna gjorde att samtalet fick ta plats. En dialog där ungdomarna ställde de frågor som de var nyfikna på. Och där även de som normalt sett kanske är lite tystare och inte väljer att ta plats i en större föreläsning, också vågar ställa frågorna.
Det jag funderade mycket kring var att det faktiskt var unga människor från hela staden och inte bara en stadsdel eller ett område. Dessa möten är oerhört viktiga för att man ska lära sig av varandra, lyssna, men också inse att man inte är så olik varandra som människor. I vår stad ser det väldigt olikt ut och därför blir dessa träffar ännu viktigare.
Vi pratade om PISA, betygssystemet, skolan, ledarskap och världen. Vi pratade om olika förutsättningar de har, olika drömmar och om deras driv till att förändra saker som de inte tycker är bra. Fokus låg på att de vill förändra och de hade en plan.
Jag tänker mycket på vad dessa ungdomar sade, för i pratet kom så många kloka saker fram som att det är viktigt att komma ihåg att vi alla är just människor. Det är viktigt att tänka på vad vi delar med varandra och bära med oss det när vi möts. Genom att lyssna till vad vi känner, tänker och drömmer om kan vi bygga gemenskap. Likväl behövs det också att människor möts och får samtala med folk som de normalt sett inte pratar med, för att man inte har några naturliga ställen där man träffas. Vi vet idag att skillnaderna tenderar att öka mellan hög- och lågpresterande ungdomar, men också mellan de som har bättre socioekonomiska förutsättningar. Således är förebildernas syfte så viktigt för framtiden och i och med det hoppas jag att fler ta vid.
