Nyss hemkommen från Almedalen. En märklig upplevelse. Den lilla inramade staden Visby vaknade upp till ett nytt Poltava. Ett slagfält där argument slungades fram och tillbaka i ett verbalt krig. Fast demokratiskt, med olika bås och utmätta tider för var och ens politiska propaganda. Det blir som ett slags åsikternas Kiviks marknad. Kändisar och wannabees trängs om varandra för att nätverka som det heter, vilket ofta är liktydigt med inmundigande av hinkvis med rosévin och försvarliga mängder gotländsk saffranspannkaka. Måste dock medge att det nyligen remilitariserade Gotland inte längre känns lika pittoreskt som förr om åren. Mörka skuggor faller som regntunga skyar över sagoön, ungefär som för det ukrainska Poltava. Vi hoppades nog alla som var där, att just det jag hade att säga trots allt är det viktigaste i världen.
Vad gjorde jag då där, kan man undra. Jag pratade förstås stress, arbete och sjuktal. En intressant undersökning av 36 olika arbetsplatser i Sverige visar nämligen att psykosocial arbetsmiljö handlar om väldigt mycket mer än sjuktal. Kostnaderna för produktionsbortfallet är avsevärt mycket större, nästan tre gånger så stort. Inte minst beroende på att många fler har en starkt nedsatt prestationsförmåga i arbetet, vilket betyder mer för ekonomin än kostnaderna för sjukfrånvaron. Till detta skall fogas alla andra så kallade indirekta kostnader som utebliven skatt, upplärningskostnader för nya medarbetare och förstås alla sjukvårdskostnader som är förknippade med sjukfrånvaron. Till sist skall också läggas det mänskliga lidandet som inte låter sig beskrivas med någon statistik eller själlösa siffror. Jag försökte övertyga lyssnande politiker och beslutsfattare om att vårt nuvarande produktionssystem måste göras om för att bättre passa vår tids människor. Så här menar jag:
I vår tid är människan och hennes hjärna vår viktigaste tillgång. Det manuella arbetet har som alltid sin viktiga roll, men allt fler konkurrerar och arbetar med sina hjärnor; lärare, vårdarbetare, omsorgspersonal, ekonomichefer osv. Våra arbetstider är inte längre anpassade till det nya sätt vi arbetar på. Många av våra viktiga kuggar i samhället blir utmattade och tenderar dessutom att välja bort sådana jobb som riskerar att förstöra för mycket av allas vår önskvärda höga livskvalitet. Det är förstås svårt att rekrytera unga människor till utbildning och jobb som man inte känner är tillräckligt givande för att man skall anstränga sig hårt. I det omtänksamma samhället måste människor få tid, få råd och få göra annat som främjar återhämtning och välbefinnande. I många fall handlar det om att byta jobb, få nya utmaningar och att få känna sig för på arbetsmarknaden. Då måste den så kallade arbetsmarknaden bli mycket rörligare.
Chefer som inte kan det jobb vi gör och politiker som bestämmer långt bortom verklighetens yttersta gränser blir faktorer som underhåller den tilltagande utmattningen av människorna. I brist på kunskapsstyrda arbetsplatser får vi ledare med en allt för hög Trumpfaktor (alternativ sanning gånger personangrepp dividerat med ödmjukhet). Det hjälper nog föga att ondgöra sig över alla utmattade arbetare i vingården. Problemet är nog snarare, som i Poltava, att härledningen drabbats av en kollaps. Det är i den situationen som politikens ytterligheter firar triumfer. ”Så här får det inte vara, något radikalt måste göras”. Kanske borde vi införa nya nyckeltal för folkhälsan; livstillfredsställelse, ekologisk påverkan och grad av jämställdhet. I Almedalen pläderade jag för att detta med all säkerhet kommer att leda till både ökad produktivitet och effektivitet. Alldeles säkert med en ny och mänskligare inriktning och alldeles säkert med friskare och gladare medborgare.
