Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

"Den lille pojken som fått mig att fundera hade suttit halva dagen i källaren och pratat med sin cykel", skriver Peter Währborg i sin vardagskrönika. Bild: Fredrik Sandberg, Stefan Berg

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Peter Währborg: "Ord lagar inte allt"

Ett samtal med en liten pojke blev en ögonöppnare för Peter Währborg. "Plågad av min egen tanke insåg jag att jag hade lagt min själ och mitt hjärta i mitt arbete men förlorat mitt förstånd i processen", skriver han i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En liten pojke frågade mig för några år sedan om det inte går att laga hjärtat när det gått sönder. Pojkens farfar hade dött för några år sedan därför att hjärtat hade gått sönder. Efter en stunds mindre framgångsrika försök att förklara hur hjärtat går sönder, viftade pojken bort mina ofruktsamma försök till förklaring.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Han började i stället undervisa mig om hur man lagar saker i allmänhet och cyklar i synnerhet. Hans cykel var nämligen sönder. Eftersom han fått veta att jag var doktor och lagade saker hos människor, frågade han mig med oförställd nyfikenhet:

”Vad lagar du då?”

”Hjärnan”, försökte jag. ”När människor är ledsna, trötta och inte kommer ihåg saker”, förtydligade jag. ”Och när de har ont”, lade jag till.

”Jaha”, sa pojken och undrade om jag borrade och limmade i hjärnan då.

Jag försökte förklara att vi mest pratade och att man kunde få mediciner om man var ledsen eller hade ont.

”Då lagar man dem väl inte”, invände han. ”De är ju sönder i alla fall”.

”Jo det är ju sant”, sa jag uppgivet, ”fast de blir så hela så de kan arbeta igen”, klämde jag ur mig så didaktiskt jag kunde. Jag insåg i samma sekund hur präglad jag blivit av Försäkringskassans sjukdomssyn. ”Det är bra att prata om det som gör att man går sönder inuti”, avslutade jag.

”Men om de är trasiga blir de väl inte hela igen bara för att man pratar med dem. Så dumma är väl inte människor”, invände han.

På vägen hem från pojken och hans familj tänkte jag att många öppna sinnen borde stängas för reparation.

Plågad av min egen tanke insåg jag att jag hade lagt min själ och mitt hjärta i mitt arbete men förlorat mitt förstånd i processen. En förorenad planet kan lika lite talas till rätta som en människa vars liv skadats av grymhet eller oförstånd.

Man kan inte laga med ordets makt, men möjligen besvärja trasighetens konsekvenser. Ibland är det kanske gott nog kan man tycka, men ett förlåt är inte gott nog när någonting har trasats sönder. Det är inte gott nog att ångra. Det är inte gott nog att betala för en skada som inte går att reparera. En slagen kvinna blir inte hel igen av ett förlåt. En mördad invandrare återuppstår inte av vare sig skuld, ånger eller postumt medlidande.

Vi kan inte prata bort det ansvar som åvilar alla dem som kunde ha förhindrat katastrofen, antingen det gäller vår planet eller vardagsvåldet, hemska ord.

Den lille pojken som fått mig att fundera hade suttit halva dagen i källaren och pratat med sin cykel berättade hans mamma senare. Med rätta hade föräldrarna undrat över vad vi pratat om. Psykiatri, hade jag svarat. Mamman förstod och nickade – medlidsamt.