Det var en ganska vanlig sensommardag som led mot sitt slut. Det var mycket att göra på akutmottagningen och jag var ganska ny som läkare. Ute började det dra sig mot kväll, skymningen sänkte sig över staden och en viss stillhet började trots allt infinna sig även på denna besynnerliga arbetsplats. Plötsligt bröts den lite begrundande stämningen av en ilsken röd lampa i taket som spred sitt uppfordrande sken över all personal. Ett larm – ambulans med omedelbart behov av assistans var på ingående. Det var otäcka scener som sedan utspelade sig, en ung kvinna hade fått halva sitt ansikte bortskjutet. Dessvärre fanns det absolut ingenting som kunde rädda henne tillbaka till livet.
När pojken som avlossat skottet långt senare blev tillfrågad om varför han skjutit henne lämnade han bara ett svar – ”det var inte meningen”. Han visste inte att vapnet var laddat. Han hade aldrig förr haft ett sådant vapen. Det var helt nyligen införskaffat och hans avsikt var att imponera på kamrater och att skrämma andra ungdomar som kunde hota honom. Han ville bara imponera på flickan när ett skott brann av.
Dessvärre räcker inte en kort krönika, eller ens ett helt bibliotek, för att beskriva grymhetens alla ansikten. Koncentrationsläger, etnisk rensning, terrorattacker, mord, mobbning osv. är företeelser som alla inbegriper grymhet oavsett om handlingen motiveras av politiska, religiösa, ekonomiska, personliga eller andra skäl.
Jag föredrar att kalla handlingar av detta slag för grymma snarare än onda eftersom begreppet ondska av tradition ofta förknippats med arvsynd och religiösa föreställningar. Människan som ond eller god blir oftast både förenklad och dogmatisk. Helt vanliga människor kan förfalla till extremt grymma handlingar om jordmånen är den ”rätta”. Det finns många exempel på detta. Den så kallade Lucifereffekten är ett exempel. Vid ett försök på Stanford-universitetet i USA delades studenterna slumpmässigt in i två grupper. Den ena gruppen blev ”fångvaktare” och den andra gruppen tilldelades rollen som ”fångar”. Bara efter några dagar förändrades ”fångvaktarna” från att ha varit välanpassade studenter till att bli våldsamma, despotiska och kränkande. Flera av dem, mer än en tredjedel, uppvisade dessutom ett renodlat sadistiskt beteende.
Den unge pojken i ovanstående berättelse var i vardaglig mening medveten om sitt handlande. Han visste vad han gjorde, trots att han oupphörligen hänvisade till att det inte ”var meningen”. I pojkens värld var våld, hot och grymhet den näring som ofta krävs för att begå grymma våldshandlingar. Detta är grymhetens första förutsättning. Oavsett konsekvenserna av hans handlande fanns insikten om risken där. När man väljer att bortse från denna insikt uppstår grymhetens andra villkor. Oviljan eller oförmågan att sätta sig in i flickans situation, hennes rädsla för vapnet och utsattheten, är grymhetens tredje villkor. När han söker undgå sitt ansvar uppkommer grymhetens fjärde villkor, likgiltigheten inför det egna ansvaret. Medvetandet som strävar bort från det egna jaget i sökandet efter ansvarsbefrielse.
Tårarna efter flickans släckta liv torkar aldrig för dem vars liv slogs i tusen bitar. Den dag vi inser att grymheten är självförvållad och att vi alla, var och en, har ett ansvar för dess existens har vi tagit det första viktiga steget mot ett bättre liv för oss själva och andra levande varelser, tror jag.
