Passionen för bild har styrt Margarethas liv

I köket med alla nyanser av grönt på Lilla Risåsgatan i Linnéstaden sitter en tämligen yrvaken före detta tv-producent och sörplar på en generös kopp kaffe med mjölk.

Margaretha Wästerstam föddes 1935 och växte upp i Haga, bara några hus bort.

På väggarna hänger bilder som hon både fått, köpt men främst fotat själv, med signaturmotivet blommor. Tidigt fick hon intresset för film och foto.

– När jag var tio år fick jag en alldeles egen lådkamera. Jag och min kompis tog bilder på oss själva som vi skulle skicka till filmbolagen för att se om vi kunde bli filmstjärnor, skrattar Margaretha och slänger en nostalgisk blick mot sina foton.

Skådisdrömmen höll hon fast vid. På biblioteken skrev hon av pjäser som hon inte hade råd att köpa, av Strindberg och García Lorca.

Uppe på torkvinden mellan lakanen i ett av Hagas hyreshus lockade hon sin nio år yngre syster, som då var åtta, att repetera. Något som skulle visa sig vara mödan värt när Margaretha i 20-årsåldern kom in på Göteborgs stadsteaters elevskola och så småningom blev introducerad till tv-världen.

– Det var Putte Ahlsell som var regissör där. Han berättade att de hade något uppe på Chalmers som hette television och föreslog att jag skulle gå dit och läsa lite texter, säger Margaretha.

I en liten lada uppe på Chalmers hade de första tv-sändningarna påbörjats i Göteborg för ungefär 60 år sedan.

– Det var ju ingen människa som visste någonting om tv. Det var liksom ”jaha, det är något nytt från Amerika”.

Ironiskt nog åkte Margaretha, efter fyra år som skådespelare, till just USA för att studera tv-produktion. Med sig till Stockholm ett år senare hade hon en producentutbildning i bagaget.

– Jag gick upp till personalchefen på televisionen. ”Jag vill bli tv-producent” sa jag och han svarade ”nämen så högt ska du inte sikta”. Där ramlade jag rätt ner i patriarkatet. Jag är fortfarande förbannad på den gubben.

I stället fick Margaretha ägna sig åt att skriva stenciler på maskin med bara hälften av de manliga kollegornas lön.

– Vi tjejer fick bli skriptor medan männen, som saknade utbildning, blev tv-producenter.

Det var inte förrän 1969, när hon var med och grundade TV2, som hon fick en anständig lön och titel.

De unga och engagerade på TV2 hade en vision om att ta sig ut i samhället och möta människor i den miljö där de befann sig.

– Jag träffade kvinnor som utsatts för mycket värre förnedring än jag, mina problem var bara tjafs i jämförelse.

På TV2 fick hon plötsligt sin röst hörd och åkte runt i världen; Iran, Ghana, Togo, Nigeria, Egypten, Tanzania, England och USA. Hon satt i beredningsgrupper där demokratiska beslut fattades och där chefer inte fick styra.

– Det var så starkt rent mänskligt. Både att möta livet där ute och att ha det starka kamratskapet på jobbet.

Margaretha gjorde bland annat 50 program av ungdomsprogrammet Knuff. Runt om i landet lät hon ungdomar komma till tals, konfronterade rektorer och uppmuntrade de unga att delta i tidens stora progressiva musikrörelse. Själv samarbetade hon tätt med många av de stora proggmusikerna.

– Björn Afzelius skrev en del musik för mig. Bland annat gjorde han en fantastisk låt om vad krig gör med oss till ett program jag gjorde om vapenkapprustningen, säger hon och lovar att spela upp den efter intervjun.

Nyfikenheten på det mänskliga livet gjorde att Margaretha sökte sig till olika terapiformer. Hon började utbilda sig till gestaltterapeut samtidigt som hon skrev artiklar på nätterna för att kunna betala utbildningen och fortsatte jobba med tv på dagarna. Det blev för mycket och utan att tänka sig för sa Margaretha upp sig.

– Jag tyckte att alla på tv var emot mig, det var ett tecken på utbrändhet men det förstod jag inte då. Jag åkte istället som frilans till USA för att göra research för ett tv-program och föll ihop på marken.

Utbrändheten var så total att hon inte kunde gå på ett halvår och tappade förmågan att både läsa och skriva. Hon fick lära sig på nytt genom att läsa barnböcker med få ord och stora bilder. En läkare föreslog att hon skulle använda sin kamera för att hitta tillbaka till vardagen.

– Kameran blev en än gång avgörande i mitt liv och jag flyttade tillbaka till Göteborg.

Nu har det gått 25 år sedan Margaretha Wästerstam gick in i väggen. Hennes fotografier har ställts ut otaliga gånger men nu är hon sugen på något nytt.

– Bild har alltid varit mitt liv. Nu blir det ny kamera och nya bilder. Vad motivet blir får vi se, säger Margaretha och skrattar.

Pauline Glatzl