Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Pamela Lindgren har utsetts till Årets hedersmedlem i "Livet som gåva"; ett kvitto på att hennes engagemang kring frågor om organdonation fått ett viktigt erkännande.
Pamela Lindgren har utsetts till Årets hedersmedlem i "Livet som gåva"; ett kvitto på att hennes engagemang kring frågor om organdonation fått ett viktigt erkännande.

Pamela vill skapa diskussion om organdonation

– Organdonation berör oss alla. Att inte ta ställning är oansvarigt, säger formgivaren Pamela Lindgren, som med sina produkter vill skapa diskussion i ämnet.

"Hur kan vi förbättra världen utifrån ett återanvändarperspektiv?" Frågan ställdes 2009 i en tävling på nätet och en fascinerande tanke slog Pamela Lindgren; nämligen den att vi själva består av material som kan återanvändas.
– Man kan ju ge bort en njure och använda någon annans lungor, säger hon.
Pamela skickade in några skisser på silversmycken i form av olika organ som tävlingsbidrag, men fick inget gehör. Trots detta trodde hon stenhårt på idén och startade "Recycle me"; ett ideellt designprojekt med syfte att stötta organdonation. Hon designade t-shirts med organ tryckta på "rätt" ställe och åkte till en marknad för att sälja dem. 
– De flesta besökarna reagerade starkt och frågade "var kan jag registrera mig som organdonator?". 

Bild: Nicklas Elmrin

Pamela insåg att hon var på rätt väg och kände att hon ville stärka projektet ytterligare genom att sprida information och kunskap med syfte att motverka organstölder. Hon nöjde sig inte med att designa smycken och t-shirts, utan inledde också ett samarbete med Njurförbundet och Skrufs glasbruk, som nu tillverkar vackra njurar i glas. 
Den som köper Pamelas produkter visar sitt ställningstagande för organdonation och överskottet från försäljningen går till Gelinfonden, som varje år ger mångmiljonbelopp till forskning på området. Som tack för sina insatser har Pamela utsetts till Årets hedersmedlem i "Livet som gåva"; något som hon själv ser som ett viktigt erkännande.

Pamela växte upp i ett hem präglat av estetik och "eko-tänk". Efter att ha gått estetisk linje på gymnasiet arbetade hon extra med funktionsnedsatta ungdomar på ett gruppboende. Parallellt gick hon på Berghs reklamskola och KV:s konstskola, innan hon började på Beckmans i Stockholm. Under sitt enda år i huvudstaden målade hon också en del i en konstnärsateljé i Haga, där hon träffade bokillustratören Ulla Sundin-Wickman, som blev hennes mentor. Den tiden skulle betyda mer för henne än hon kunde förstå då. 
– Sommaren 1994 var jag med om en traumatisk ryggmärgsolycka. Vi var några vänner som skulle ta ett nattdopp i månskenet och jag dök ifrån bryggan. De andra trodde att jag skojade, men jag kämpade för mitt liv och kom inte upp till ytan. Jag minns att jag tänkte "att livet blev så kort, men att jag ändå hunnit med mycket", säger hon.
Pamela låg på Sahlgrenska sjukhuset i ett år och var ingen "lätt" patient. Hon fick höra att hon inte "coopade" så bra.
– Jag var så ung och obeväpnad. I dag kan jag säga att jag utsattes för ett maktövergrepp.

Tiden som följde efter olyckan är fortfarande svår att tänka på för henne. 
– Att vara 25 och just ha skapat sig sin person med ett visst sätt att uttrycka sig kroppsligt och bli fråntagen det och sitta i rullstol var traumatiskt. Förut hade jag tagit hand om rörelsehindrade ungdomar. Nu var jag den som skulle tas omhand. Det kändes som ödets ironi.
Pamela upptäckte alla fel hon själv gjort som vårdare och insåg vikten av att ha utbildad personal runt sig.
– Det är en enorm tillgång för verksamheten och så underskattat, säger hon.
Pamela har assistans och för att få detta att fungera har hon tvingats bilda ett eget bolag. Assistansen är en förutsättning för att hon ska kunna jobba 100 procent. Därför blir hon mycket upprörd när nedskärningar kommer på tal.
– Assistans är en rättighet, ingen förmån, säger hon bestämt och hänvisar till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Formgivaren Pamela Lindgren vill med sina produkter lyfta frågan om organdonationer. Bild: Nicklas Elmrin

Den första tiden efter olyckan ville Pamela inte ha kontakt med sina gamla vänner. 
– Det var för smärtsamt. De levde sina liv med pojkvänner och barn och jag var fjättrad vid sjukhussängen. 
Men när kuratorn sa att "en väldigt enveten kvinna" ville prata med Pamela, gav hon med sig. Det var Ulla från Haga-tiden som ringde dagligen. Trots den stora åldersskillnaden kunde de prata om allt och efter ett par år övertalade hon Pamela att fortsätta sina konststudier på HDK i Göteborg. 
– Kopparna vi dricker ur var bland det första jag formgav. Allt jag hade runt mig var så fult och det gjorde mig arg. Jag tänkte att fler kanske tyckte som jag, att det var ovärdigt med så oestetiska hjälpmedel, men att de inte kunde uttrycka det för att de saknade plattform. Det hade ju jag på HDK, säger Pamela och tillägger att kopparna snart ska produceras igen, eftersom de är de enda hon kan använda. 
– Sen gav jag mig på larmet. Det var helt dött för mig. Det kunde lika gärna ha varit en sån där sak som man larmar klädesplagg med. Trygghetslarm bärs ju runt hals och handleder; ytor som jag annars smyckar. Om man då måste använda det dagligen är det ju ännu viktigare att det är vackert, elastiskt och framförallt värdigt för den som bär det.
Också i sin forskning fokuserar Pamela på vem användaren är.
– Människor har olika förutsättningar att klara sin vardag. Därför måste design vara mera användarcentrerad än den är i dag, säger hon.

Fakta: Pamela Lindgren
Ålder:
48 år.
Bor: Majorna.
Yrke: Formgivare och doktorand.
Intressen: Mänskliga rättigheter, Fair Trade, kravmärkt och närodlat.
Aktuell: Årets hedersmedlem i "Livet som gåva". 

Fakta: Livet som gåva

  • Livet som gåva är en samverkansgrupp bestående av patientorganisationer och medicinsk profession som verkar för att fler donationer av organ och vävnader ska bli möjliga.
Mest läst