Påsen på magen gav Rosanna livet tillbaka

Rosanna Björkquist, 33, i Göteborg, ser ut som vilken tjej som helst. Som sambo, mamma till tre döttrar och med ett jobb som målare lever hon ett helt ”vanligt” liv. Men en liten detalj skiljer henne från de flesta andra.

Inte en skymt går att ana när vi träffas ute på stan. Endast en ytterst skarpsynt person skulle kunna urskilja mekanismen under den svarta t-tröjan.

– Det känns hela tiden som att det syns, men jag vet att jag bara inbillar mig. Det som är negativt är att jag inte kan ha tighta toppar på mig längre. Men det är det definitivt värt, säger Rosanna leende.

Hon har fortfarande inte riktigt vant sig, efter tre år ”på andra sidan sjukdomen”. Med det som har gett henne livet tillbaka. Stomipåsen på magen.

– Förändringen är total. Att bara kunna gå så här på stan var nästan omöjligt förut, när det var som värst kunde jag knappt gå utanför dörren.

Det började någon gång när Rosanna var i 14-årsåldern. Efter att hon ätit fick hon plötsligt magknip, samtidigt som hon fick hon allt svårare att hålla sig. Toalettbesöken gick i ett under dagarna, men varken Rosanna eller hennes föräldrar tänkte att det var något fel på henne. Fram tills en dag då hon var 18 år. Då hon var på toaletten såg hon att det var blod i avföringen.

– Jag blev alldeles skräckslagen och förstod direkt att det var något som inte var bra. Min mamma åkte med mig till sjukhuset akut, jag blev inlagd direkt och läkarna gjorde massa undersökningar av magen och tarmen.

Vad som hade orsakat Rosannas magproblem hittade läkarna ingen förklaring till. Hon skickades hem med smärtstillande medicin.

– Läkaren sa att det säkert bara var tillfälligt, men han kunde inte ha haft mer fel.

Mardrömsresan hade bara börjat. Smärtstillande tabletter tog bort den värsta värken, men Rosanna blev allt sämre. En ihållande trötthet blev vardag och toalettbesöken allt mer frekventa. Allt hon åt och drack rann rakt igenom henne.

– Det var fruktansvärt jobbigt och jag blev beroende av att alltid ha en toalett i närheten. Jag hade precis börjat jobba som målare efter gymnasiet och jag älskade mitt jobb, men det var svårt att få det att gå ihop. Jag märkte hur mina arbetskamrater himlade med ögonen och tittade snett på mig för att jag gick på toaletten hela tiden. Men vad skulle jag göra?

Värken kom i skov och Rosanna åkte in och ut på sjukhuset. Först efter två år av provtagningar fick hon sin diagnos: Chrons sjukdom, en inflammatorisk kronisk tarmsjukdom.

– Det var ett tungt besked, jag var ju bara 20 år och hade livet framför mig. Men samtidigt var det också en lättnad att få en diagnos.

Men precis vid samma tidpunkt blev Rosanna gravid och hormonförändringarna i kroppen gjorde henne symtomfri. Hon mådde bättre än på flera år och födde en frisk dotter. Men efter förlossningen förändrades allt. Sjukdomen slog tillbaka – värre än någonsin.

– Nu handlade det inte längre om magknip, utan riktigt hemska smärtattacker. Jag kunde knappt äta, gick ner jättemycket i vikt och sprang på toaletten hela tiden.

Två år senare blev hon gravid igen. Men tvärtemot första graviditeten var denna fylld av smärta. Tarmsystemet slogs ut och Rosanna spenderade mesta tiden på sjukhuset, där hon fick sondmatning och blodtransfusioner. Förlossningen var dramatisk med kejsarsnitt, men med ett lyckligt slut och ytterligare en frisk dotter.

– Det var huvudsaken, men själv var jag ett vrak.

Graviditeten hade tagit hårt på Rosannas kropp. Nya kraftigare mediciner sattes in, och var sjätte vecka åkte hon till sjukhuset och fick dropp som dämpade inflammationen i tarmen. Efter föräldraledigheten började Rosanna trots allt jobba igen, men efter åtta månader orkade hon inte längre och tvingades bli sjukskriven. Det var då hennes läkare började prata med henne om stomipåse.

– Jag vågade inte ens tänka tanken att ha en påse på magen. Jag viftade bara bort det och ville försöka med starkare mediciner.

För tredje gången blev hon gravid. Efter ännu en smärtsam graviditet födde hon en frisk dotter, men sedan sa kroppen stopp. Tarmsystemet kollapsade totalt.

– Ibland hade jag så ont att jag vek mig av smärta, jag kunde knappt lämna hemmet eftersom jag sprang på toaletten hela tiden. Till slut insåg jag att stomi var enda utvägen.

I juli 2014 sövdes Rosanna ner för operationen som hon hade skjutit upp så länge. När hon vaknade hade hon ingen tjocktarm längre, och en stomipåse på magen.

– Jag fick en chock, det kändes som om halva jag var borta.

Att vänja sig vid stomipåsen var svårt. Men med tiden insåg hon ju mer den faktiskt hjälpte henne.

– Från att ha varit helt beroende av en toalett kunde jag plötsligt röra mig fritt ute och umgås med mina barn och sambo, och börja jobba igen. Det kändes fantastiskt. Efter att ha varit som fånge i mitt eget hem var jag äntligen fri.

I dag, tre och ett halvt år efter operationen, har Rosanna accepterat sin nya kropp. Och förlikat sig med tanken att påsen kommer att följa med henne resten av livet.

– Det är tack vare påsen som jag har fått tillbaka mitt liv. Efter att ha varit i helvetet inser jag det, och stödet från min sambo och mina barn har betytt allt. De älskar mig för den jag är, och att veta det har gjort vägen tillbaka lättare.

Att vara öppen med sin sjukdom är viktigt för Rosanna, och på sociala medier har hon delat med sig av bilder på sjukhussängen och med tröjan uppe. Både för att öka förståelsen för Chrons bland allmänheten, och hjälpa andra drabbade.

– Det är många som inte förstår eftersom Chrons inte syns på utsidan, jag vill visa hur sjuk man faktiskt är som drabbad. Och få bort skamstämplen med stomipåsen. Det är tabubelagt att prata om det, men det finns inget som är konstigt bara för att du är annorlunda.

Emilie Aune

livsstil@gp.se