Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Eva-Lena Lohi har lämnat Sverige och bosatt sig i en liten by på nordvästra Island. Här stortrivs hon med kärleken, hästarna och naturen. Hon arbetar dels med islandshästarna, dels som fysioterapeut. Bild: Anna Berglund

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Omstart i livet med kolugna islandshästar

    Eva-Lena Lohi har lämnat sitt jobb, firma och boende i Göteborg för ett liv i den lilla byn Hvammstangi på nordvästra Island. En kontrastfylld omställning för kärleken, hästarna och naturen i en tillvaro där väder och omständigheter styr snarare än tider och almanackan.

    Hon passerar i galopp, med tyglarna i en van enhandsfattning, kameran i den andra. Det går fort och hon ser hastigt över axeln och frågar leende om allt går bra, medan hästen vant tar sig vidare över den ojämna terrängen i det vidsträckta landskapet.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Vi har ridit över forsar, bäckar och den svarta lavajordens kullar och slätter för att samla ihop gårdens hästflock och driva den från sommarbetet till vinterns stall och hagar. När vi pausar och samlat ihop oss, har Eva-Lena Lohi fartvinden och glädjen kvar i ansiktet. Det var detta hon förälskade sig i första gången hon kom hit för tolv år sedan. Hästarna, naturens dragningsfält och frihetskänslan.

    Hästar är hennes passion

    Hästarna, hennes livs passion, har funnits med henne sedan barnsben och genom uppväxten.

    – Pappa tyckte det var för farligt, så det var helt förbjudet hemma.

    Men det stoppade inte Eva-Lena som smygred på kompisens ponnies.

    – Det pågick nog ett par år innan mina föräldrar kom på mig, men då släppte de idén om att hindra mig.

    Pappan var läkare, bytte ofta jobb och familjen flyttade runt och det blev livsperioder i Uppsala, Köping, Vänersborg, Lund, Jönköping och Göteborg.

    – Men oavsett vart jag hamnade, lyckades jag alltid finna likasinnade kompisar, hästfantaster. Som när vi bodde i Skåne var vi ett gäng som red race över stubbåkrarna på pensionerade galoppörer.

    Bild: Anna Berglund

    Sedan hamnade hon i Göteborg, läste till sjukgymnast, tog examen och har drivit egen mottagning sedan 1989.

    Livet rullade på med fyra barn, jobb och familjeliv, medan hästarna fasades ut ur livet, men inte ur själen. Så när barnen växte upp och inte var lika beroende av hennes tid, blev det en efterlängtad omstart, nu med islandshästar.

    – Det är en fredlig ras, bra i huvudet, lätta att hantera, både dynamit och kolugna på samma gång.

    Premiärbesöket för tolv år sedan

    Och hon minns första turen till Island 2006.

    – Det var tidernas oväder, regn och storm på samma gång. Islänningarna själva hade inte varit med om något liknande. Och jag frös som en hund.

    Men det spelade ingen roll. Eva-Lena var golvad.

    – Naturen fångade mig totalt och den där känslan av att vara ett med naturen var så stor.

    Under andra resan höll den där känslan i sig och hon ville bara tillbaka. Och efter flera årliga resor träffade hon hästmannen Steinbjörn som arrangerat hästresor sedan 1990. Kärleken var stark och Eva-Lena fortsatte pendla till Island. Tillsammans expanderade de verksamheten med fler ridturer och investerade i logihus för sina gäster.

    – Att pendla är tufft, man blir rotlös, tappar vänner överallt och befinner sig i ett slags ständigt mellanrum, landar inte riktigt någonstans.

    Definitiv flytt i fjol

    Men när yngsta dottern blivit flygfärdig och redo för eget vuxenliv, var det dags. Så i slutet av förra året tog Eva-Lena klivet och flyttade till Island på heltid.

    – Nu byter jag land, det ställer frågor om vem man är, funderar hon, ännu mitt i omställningsprocessen där hon ständigt saknar barnen och de närmaste vännerna.

    – Men när jag bor här permanent räknas jag mer och det gäller att hitta sitt sociala sammanhang här. Än så länge känner jag många, men de djupa relationerna tar tid, säger Eva-Lena som pratar flytande isländska med dagar fyllda av skötsel och träning av hästarna, städning, turister som övernattar, planering, administration och logistik.

    Bild: Anna Berglund

    Att bli hemma är också att förstå folket, hon gillar den isländska mentaliteten, lättheten och det avslappade förhållningssättet till framförallt tid, kanske till följd av det nyckfulla vädret som ofta ställer villkoren.

    – I Sverige är vi ju rätt beroende av almanacka. Skulle du planera in en fika en vecka i förväg här skulle du klassas som genuint dum, här får man i stället vara beredd på att någon knackar på klockan åtta en söndag och vill ha kaffe, säger hon med ett skratt och tillägger att det finns två saker man inte ska fråga en islänning.

    – Hur lång tid tar detta och när är vi framme. Ett vanligt svar här på frågor som rör tid är uttrycket Það kemur í ljós, på svenska det kommer i ljus.

    – Man får ju onekligen nya perspektiv på sin personlighet och vad man kan utveckla, ler Eva-Lena.

    Samtidigt är hon tacksam för tillvaron hon har. Som gärna får präglas av tidlöshet.

    – Jag utbildar unghästar och när man är med dem kan man inte tänka tid, då gäller fokus här och nu. Då får hjärnan vila från allt annat, det är något vi hästtjejer alltid lärt oss. Hästtid är frånkoppling från världen utanför, säger Eva-Lena som trivs i landet där hästen genom historien varit arbetsdjur och fortskaffningsmedel i den oländiga terrängen, men också tecken på status och förmögenhet.

    Folkets skatt och stolthet

    En ras som har bevarats från yttre påverkan i 800 år. En islandshäst som lämnat landet får aldrig återvända, medan de allra bästa avelshästarna stannar på ön. Hela folkets skatt och stolthet.

    – Här beskrivs hästen som människans bästa och mest lojala vän, säger Eva-Lena, som berättar om starka upplevelser hon haft genom åren, tack vare uråldrig traditioner där hästarna alltid ingår.

    – Som att delta vid den årliga fårinsamlingen. Då beger man sig upp på höglandet tillsammans med folk från andra gårdar runtomkring oavsett om man har djur däruppe eller inte, det ingår i det gemensamma ansvaret. Man sover tätt i primitiva stugor och klockan fem gör matgruppen frukost och i gryningen ger vi oss iväg på våra hästar för att leta får så fort ljuset stiger över bergen. Det är magiskt.

    Eva-Lena Lohi

    Ålder: 57 år.

    Bor: Hvammstangi på nordvästra Island.

    Kommer från: Göteborg.

    Familj: Fyra barn i Sverige och bonusfamilj på Island.

    Intressen: Hästar, böcker och ett socialt liv.

    Gör: Driver Steinbjörns Horsetrips tillsammans med sambon Steinbjörn. Arbetar deltid som fysioterapeut.

    Gillar allra mest med Island: Naturen, hästarna och folket.

    Det mest överraskande med Island: Naturen som är så magisk och kraftfull året runt. Norrsken, vulkaner, oförutsägbarheten. Man förstår varför två tredjedelar av invånarna tror på övernaturliga varelser, álfar, småfolket som bor i underjorden.

    Saknar från Sverige: Mina barn! Och alla andra nära och kära.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.