Öppenheten, enkelheten, lätt att vara sig själv – och så klimatet förstås. Det är anledningarna till att Nisse och hustrun Ann-Kristin har skaffat hus på Tilos.
Greklandsintresset började redan 1979 då bröllopsresan gick till Rhodos.
– Vi kuskade runt i Grekland under många år men det dröjde innan jag blev en riktig Greklandsnörd.
Första besöket för elva år sedan
Och det dröjde ända till 2007 innan de kom till Tilos första gången. Den lilla ön några timmars båtresa väster om Rhodos är liten, har bara cirka 500 fasta invånare.
– Vi letade efter en ö att stanna på och kände att detta var rätt ställe.
De är inte de enda som tycker så – de turister som upptäckt Tilos återvänder ofta år efter år.
Vandringar, natur, fina bad, gästvänlighet, tyst och lugnt – och avsaknad av traditionellt turistliv - är det som lockar.
På Tilos har de renoverat ett litet hus nära det idylliska torget i byn Livadia. Nisse har varit här ensam en del, men snart tänker hustrun Ann-Kristin pensionera sig från förskolelärarjobbet och då tillbringa mer än semestrarna här. De har sålt radhuset i Fräntorp hemma i Sverige och bosatt sig i en tvårummare för att göra det enklare för sig.
Oron för ekonomin som fanns i början har gått över – ”man behöver egentligen inte så mycket.”
Vaknar tidigt varje dag
Livet på Tilos har blivit vardag, men en vardag som är annorlunda än Sveriges.
Nisse vaknar tidigt innan det blir så varmt. Just nu hjälper han en god vän att röja ett fält för odling. De sliter några timmar och sen är det frukost hos Filippos klockan 11.00. Sedan infaller siesta eller bad. Efter det lite hushållsarbete och sedan när kvällen kommer blir det en öl eller en kopp kaffe på torget i samspråk med vänner.
– Vi har lärt känna fina människor som bor på ön. Vi hjälper varandra med tjänster och gentjänster. Det blir speciellt på en så liten ö. Man är inte sin yrkestillhörighet utan man är både apotekaren i byn och duktig kyrkosångare. Man är den man är...
De har också kommit nära krisens Grekland via vännerna, delat deras sorg och bekymmer och sett hur deras pengar knappt räcker till el och vatten. De visar upp ett glatt ansikte för turisterna men har ibland inte råd att betala sin egen el.
– Mina erfarenheter som diakon kommer till nytta här också. Det är ett livslångt kall jag har, konstaterar Nisse där vi sitter och pratar i uterummet i deras idylliska lilla Greklandshus.
Framtiden var utstakad...
Vi går tillbaka lite för att hitta Nisses väg till diakonyrket. Han är uppvuxen i trakterna runt Gävle. Som 11-12-åring flyttade Nisse med familjen till Skutskär.
– Framtiden var att man skulle stanna kvar och jobba på Skutskärsverket och läsa till kemiingenjör. Men det blev inget med det, berättar Nisse leende.
Det blev inte så för det öppnades en ungdomsgård i kyrkans regi i Skutskär och här trivdes han.
– I början hjälpte jag till och så småningom blev jag föreståndare.
Nisse jobbade med ungdomar på olika ställen i Sverige och sen blev det dags för lumpen.
Det blev lumpen på Ingenjörstrupperna. Men sen när det var dags för repövning kände Nisse att han ville bort från vapenövningarna. Hans samvete gjorde sig påmint.
Hans kristna tro har inte alltid funnits hos honom. Den är något som vuxit fram. Han fick inte tron med sig hemifrån - ”det var möjligen mormor som var lite kyrklig.”
Församlingsassistent i Härlanda
Via folkhögskola i Hjo och utbildning till ungdomsledare i Sigtuna landade Nisse hastigt och lustigt som församlingsassistent i Härlanda, Göteborg.
– ”Göteborg, hö-hö”, sa jag först när det kom folk därifrån och ville värva oss.
– Men hur det var så lyssnade jag och åkte på besök dit och så gick det som det gick.
Det blev till slut 40 år i samma församling. Först i 20 år blev det en tjänst som församlingsassistent.
– Det var mycket organisering och många läger som både skulle organiseras och deltagas i.
Under denna tid bildade Nisse familj och fick två söner. Hustrun Ann-Kristin är förskollärare och är trygg i sin tro sedan barndomen.
– Hon brottas inte med han däruppe som jag gör, skrattar Nisse.
Utbildade sig till diakon
I början på 90-talet kände han ett behov av utveckling och utbildade sig till diakon på Bräcke diakoni. Som församlingsdiakon blev det mer att lyssna och hjälpa vuxna, något som Nisse tycker om att göra.
Han har mött många människor och kommit innanför skalet. Mycket tid har han lagt på församlingens missbrukare, A-laget på bänken.
– Jag har både sökt upp dem och de har kommit till mig, förklarar Nisse. Det har blivit en livsstil att hålla de kontakterna och försöka lyssna och vara till någon hjälp. Många är undanskuffade bara för att de är annorlunda.
Nära till tårarna
Han har inga illusioner om att ha räddat en massa personer till ett bättre liv. Det är sällan det syns konkreta resultat.
– Men jag har gjort att de blivit sedda, konstaterar Nisse. Och om de har barn så ser barnen att det är någon som lyssnar även om föräldrarna inte bryter med sitt liv.
Hur gör han för att orka med det mentalt tunga jobbet?
– Mitt äktenskap är en styrka och kraft, förklarar Nisse. Det gör att jag orkar.
– Jag gråter också, tillägger han. Då får man ur sig mycket. Och så bra arbetskamrater förstås.
Gråter gör han fortfarande när han blir berörd men annars har pensionärslivet inneburit mer lugn.
Gillar livet på torget
Nu kommer katten Grålle gående på altanräcket och får sina klappar innan vi tar en tur ner till det lilla torget, ett stenkast bort. Här sitter Nisse ofta och bara tar det lugnt, lyssnar och pratar lite med vänner.
Vi fortsätter ner till hamnen. Han vill visa Anna, så heter nämligen båten de skaffat.
– Hon är uppdragen för säsongen, det var ju rejält blåsigt ett tag, förklarar Nisse när han stolt förevisar sin ögonsten.
Han håller på att lära sig sjön. Och det finns många båtkunniga på ön Tilos att lära av.
Nisse Crüsell
Ålder: 70 år.
Yrke: Pensionär, församlingsdiakon.
Bor: Björkekärr, Göteborg och Tilos, Grekland.
Familj: Hustrun Ann-Kristin, 60, sönerna Daniel och Mattias. Ett barnbarn. Katterna Grålle och Snusan (på Tilos).
Intressen: Bygga modeller från andra världskriget.
