Jag är så trött på att vara en konsument. Trött på att leva mitt liv som en passiv mottagare av reklam, en arbetare i en stad som inte är byggd för människor utan egentligen är en fabrik. Jag är trött på att vara en prestationsrobot som bara mäts i värde av tid, pengar och hur mycket jag gör. Jag är trött på att vara trött på det.
Jag drömmer om en plats utan klockor, pengar, nycklar, datorer, telefoner. En plats där jag kan prata med andra människor, läsa en bok, sitta tyst, lyssna på någon annan som pratar, plantera något, äta något, dricka en kopp kaffe. Inget som pingar. Inget som swoshar. Inget som vibrerar. Ingen som vill att jag ska jobba. Ingen som vill att jag ska köpa. Inget annat att skynda till.
Även när vi har ledigt, sover, är med vår familj eller är ensamma så tänker vi som fabriksarbetare. Vi försöker hinna med så mycket som möjligt. Multitaskar. Gör, köper, skyndar. Stressar, hetsar och springer framåt. Till vad? För vem? Varför?
Tänk att du kommer till en plats i din stad där du kan lämna ifrån dig din avstängda dator och telefon, nycklar och plånbok i ett skåp.
Du kliver in i ett stort rum med tända ljus och lugn instrumental musik. Det behöver inte lukta indisk rökelse utan kanske svensk barrskog. Inga symboler, inga Gudar, inga buddha- statyetter, inga Ohm på väggen, inga Shantiaffischer. Det är ingen kult. Det är ingen sekt. Det är ingen som ska tillbes eller dyrkas. Det enda vi behöver fokusera på i det här rummet är att inte röra oss framåt mot något.
I drömmen ser den här platsen ut som en oas. Jag vet inte varför. Kanske för att det känns som en liten plats av svalka i en stekhet öken av effektivitet, stress och jobbande. En plats, en oas där människor tillsammans kan stänga av tid, pengar och framåtrörelse och göra plats för något annat. Göra plats för en möjlighet att vara. Tillsammans med andra eller ensam. En möjlighet att reflektera, meditera eller inget av det.
När var senast du hade tråkigt?
När var senast du hade en oplanerad dag?
När var senast du gjorde något som inte hade som syfte att ta dig nånstans?
Jag tror att det finns fler som känner såhär. Jag tror inte att jag och mina vänner är de enda som blir stressade av att allt vill kommunicera med oss hela tiden, att det är så svårt att stänga av sociala medier, pingande, dejtande, tränande, jobbande, presterande. Jag tror att behovet av att stänga av blir mer och mer tydligt och mer och mer svårt. Ju större öknen runt dig blir desto mer sann känns den. Desto mer verkligt blir det. Desto mer tror du att jobb, konsumtion och ständigt pingande är det enda sanna.
Det är inte konstigt att människor blir utbrända om de inte får någon svalka. Vi tror att det här kan vara en sån plats. En oas. En fristad. Så om du läser det här och känner att det berör dig. Hör av dig. Kanske drömmen inte är längre bort än så. Att vi kan bygga den tillsammans.
Tumme upp: Lärare som har närvaro och ryggrad nog att våga be eleverna stänga av mobiltelefonerna under vissa lektioner, för att skapa fokus och ro.
Tumme ner: Öppna arbetslandskap och företag som förväntar sig att medarbetarna ska svara på mail 24/7.
Navid Modiri arbetar med att föreläsa om integration och mångfald för svenska företag, organisationer och kommuner.
