Göteborg. Jag är trött när jag skriver det här. Inte för att jag sovit dåligt eller för att jag varit ute och festat. Jag känner mig trött för att det känns som att vi har gått igenom det här förut. Som att vi borde ha lärt oss. Som att vi gjorde läxorna, fick MVG på proven men sen glömde allt på bara några år.
Tiden är en orm som biter sig själv i svansen. De gamla grekerna kallade den för Ourobouros. En antik symbol av en gammal reptil som äter upp sig själv bakifrån.
Lite så känns dina regniga gator och fullbokade avenykrogar just nu, älskade hemstad. Som gamla trötta repriser av sig själv. Ältande spöken.
Vi åkte skateboard ner från Götaplatsen och blev jagade av både poliser och nazister. Vi samlade fackeltåg mot främlingsfientlighet och visade att vi stod eniga mot det tungsinta våld som kommer ur konserverad rädsla.
Vi delade ut flygblad på 30:e november och visade vad Göteborg känner i sitt stora salta hjärta. Vi gick på Bokmässor, Filmfestivaler och Kulturnattor för att visa att kulturen var en mötesplats där vi fick prata om komplexa, motsägelsefulla och kontradiktoriska ämnen. Där människor bjöds in för att höja sina röster, tala för sin sak och berätta vad de tänkte, kände och hur de såg på världen. Vi var överens om att det var en bra sak. Att yttrandefriheten var munnen och att kulturen var kroppen. Att våra ensamma hjärnor med sin klaustrofobiska akustik kunde få vara separerade, men att händerna var möjligheten. Munnarna var högljudda tunnlar mellan liven.
Göteborg. Jag lärde mig läsa i dina nattliga famnar. När gatljusen låg som en hackig morsekod över Hisingen prasslade jag mig igenom serieböcker jag köpt på Bokmässan, såg filmer min pappa hyrt i smyg på Stadsbiblioteket och gick tonårsfull på Kulturnattan och såg band som skrek ut sin politik över hela Järntorgets hala kullerstensrygg.
Göteborg. Jag älskar dig och när vi älskar varandra så visar vi ryggrad och säger hur det känns i hjärtat: du kan mer än så. Du kan mer än alternativa bokfestivaler som separerar oss mer än enar oss. Du kan mer än marscherande nazister utanför synagogor. Du kan mer än ängsliga polistillstånd och luddiga definitioner av demokrati. Du kan mer än pajkastning och anklagelser.
Just nu är jag trött och vet inte varken in eller ut. Jag stirrar på tidens orm och undrar vad som är samma och vad som förändrats egentligen. Regnet faller på tåget jag strax ska ta till Bokmässan för att prata om min bok. Det känns som att vi har gjort det här förut. Det känns som att allt det här har hänt förut. Snälla visa mig att allt också har förändrats.
Tumme upp
Författare som visar sig på Bokmässan och tar samtalet om yttrandefrihet vidare, även om det finns smärta och sorg inblandat.
Tumme ner
Bokmässans och polisens ängslighet och otydlighet kring vad demokrati är och innebär för dem som nyttjar den.
Navid Modiri arbetar med att föreläsa om integration och mångfald för svenska företag, organisationer och kommuner.
