I september 2017 kom alltså den svenske konsuln på Malta, Karl Gollcher, till Göteborg för att besöka utgrävningsplatsen för det skärgårdsverk som hans anfader etablerade här i slutet av 1700-talet. Men innan paret Gollcher besökte Göteborg hade en mycket speciell visit avlagts vid Etnografiska museet i Stockholm. Vi får anledning att återkomma till detta besök. Men först måste vi gå lite drygt 150 år tillbaka i tiden.
Känd figur i Stockholm
I början av 1830-talet flyttar kapten Johan Gustaf Gollcher med sin lilla familj från Göteborg till huvudstaden för att konsolidera samarbetet med skeppsredaren James Paton. Så småningom blir Johan Gustaf delägare i rederiet, men han har redan under flera år varit kapten på fregatten ”Svalan”. Och han var en känd figur i Stockholm – Fredrika Bremer skriver i reseskildringen Livfet i den gamla verlden (1861) att kapten Gollchers ”Swalan kommer först af alla svalor till Stockholm, medförande en laddning citroner och apelsiner, som hastigt spridas i staden och låta oss Stockholmsboer säga: ’se, Svalan är kommen! Nu hafva vi vår!’”.
Under en av dessa seglatser i Medelhavet insjuknar sonen Olof Fredrik hastigt och måste uppsöka läkarvård på Malta. När ”Svalan” seglar ut ur Vallettas hamn i september 1848 finns inte Olof Fredrik med i mönstringsrullorna. Han skulle komma att stanna resten av sitt liv på medelhavsbefästningen och blir inom kort konsul för Nederländerna samt för Sverige och Norge. Ett ämbete som Karl Gollcher nu i femte generationen alltså innehar.
Hitta sambanden
Men vad har då allt detta att göra med besöket på Etnografiska museet, undrar ni? Jo, vid mitt första möte med Karl, som ägde rum på hans kontor i den maltesiska huvudstaden Valletta, alldeles nära barockmålaren Caravaggios mästerverk Johannes Döparens halshuggning och med utsikt över den magnifika Johanneskatedralen, berättade han om ett kuriöst sammanträffande. Han hade nyss blivit kontaktad av Medelhavsmuseet i Stockholm som försökte spåra proveniensen för en av deras egyptiska mumier. Den vikarierande egyptologen Carolin Johansson hade i arkivet hittat en liten guldpläterad lapp där man, även om det mesta av texten var oläsbar, tydligt kunde urskilja ord som ”Malta”, ”F. A. Goll” och ”18”. Kunde det betyda att mumien kommit från Malta till Sverige någon gång under 1800-talet? Och vilken koppling fanns till familjen Gollcher?
Jag reste till Stockholm för att försöka hitta sambanden. Det var något som inte stämde, någon F. A. Gollcher har aldrig funnits och så länge vi inte hade det exakta årtalet var det i det närmaste omöjligt att söka i arkiven. Men en kväll ringer Karl och säger att han har hittat flera stora träboxar med diplomatisk korrespondens från år 1822 och framåt. Han undrar om inte jag kan komma till Malta för att se om det finns någon information om mumien där.
Så en mycket varm maltesisk septemberkväll börjar Karl och jag systematiskt gå igenom arkivet i paret Gollchers hem. På de bleknade och sköra dokumenten, som legat orörda i decennier, rullas snart en vittförgrenad berättelse upp, om konsulära aktiviteter, kungabesök, affärsuppgörelser och gripande historier om svenska sjömän (inte sällan med Göteborg som hemmahamn). Sida efter sida, ark efter ark, söker vi och när fyra timmar passerat tittar vi på varandra och tänker att uppdraget är dömt att misslyckas. Men då, precis när konsulinnan ropar att pastan och vinet står på bordet, fastnar min blick på en svag blyertsanteckning längst ned på sidan i den stora folion som sträcker sig över åren 1869–1870: ”Meddelas att consul Gollcher med fregatten Vanadis sendt en egyptisk mumie”. Det framgick vidare att mumien fraktats med skeppet ”Vanadis” från Alexandria, via Valletta och Karlskrona med slutdestination Stockholm, i mars 1870.
Och nu är vi tillbaka i de slutna magasinen på Etnografiska museet där Karl Gollcher till sist fick beskåda Bakenren, den 2 600-åriga Ammonprästen från Karnaktemplet i Thebe, som alltså var en gåva från Olof Fredrik (den F. A. Gollcher som figurerar på den guldfärgade etiketten är förmodligen en felskrivning), till Karl XV och Nationalmuseum. Med Karl Gollchers Sverigebesök knyts en historia om Göteborg och Valletta, diplomatiska arkiv och svenska sjömäns öden symboliskt samman med en egyptisk mumie.
Och i Valletta väntar det outforskade konsulära arkivet på att få avslöja fler berättelser om diplomatiska turer, affärstransaktioner, marina aktiviteter och Göteborg. Vi reser dit, jag och min medskribent David Anthin.
Text: Cecilia Lindhé
Bilder: Ove Kaneberg, Medelhavsmuseet (mumien), Leandro Preziosi (historiskt porträtt), Sofia Häggman (konsulsparet) och Cecilia Lindhé (övriga bilder)
Nästa avsnitt: Jakten fortsätter på Malta.
