Spaniens framfart i Gôttemburgo började då underbara Tapas på Kungsgatan öppnade i mitten av nittiotalet.
Den här tiden var mitt och många generationsvänners egna la movida madrileña; det spanska uttrycket för den galna frihetstiden i Madrid som ersatte glädjedödaren Francos död och fascism. Fast i Sverige handlade rörelsen förstås om att det blev lättare för krögarna att få alkoholtillstånd – och den efterföljande krogboomen.
Många tapashak i Göteborg har det blivit. Med hemskt ojämna resultat; egentligen var det bara ursprungsversionen av El Toro Bravo som kändes genuint: himmelskt och (ibland) arrogant på äkta spanjorskrogsvis. Och det blev det inte så mycket bättre förrän pintxos, den baskiska tandpetsspetsade varianten, gjorde sitt intåg, men det är på senare år.
Den enda halvspanjoren jag känner nu för tiden, sitter mittemot mig i det gamla statliga Televerkets steniga lokal som blivit Bocado, med sina barndomsminnen om hur mammas paella och tortilla ska smaka. Men han erkänner att mamma Maria försvenskade recepten. På den tiden såldes ju vitlök väl förseglat på det lika statliga apoteket.
Han förvandlas till fågelholksuppsyn vid upplysning om att Bocado, för dagen, inte kan upplåta den minsta lilla tortilla alls. Mierda, till och med kinakrogarna i Spanien serverar tortilla de España!, utbrister han.
Själv bryr jag mig inte, det finns så mycket annat som gjort oss båda till sökande och hänryckta tapas-aficionados, även om Spanienresor brukar sluta på samma sätt: Man tröttnar på det vita munsbitsbrödet efter någon dag och letar efter varmrätter i stället.
Bocado kör konsekvent pintxos och tapas. Inga varmrätter (förutom under lunch) men jag hoppas att de kommer utöka menyn så småningom, för här finns kompetens (alla tre ägarna kockade tidigare på Market). Servicen är glad men rookiebetonad (om servitören inte berättar för gästen att han valt krogens dyraste rödvin på glas, så ska man väl ändå få testa vinet innan glaset fylls upp?!).
Så vi gör som vanligt, tar in det mesta och delar broderligt. Pintxos:arna, på vitt bröd eller i dockhussmå karotter, ändras varannandag-ständigt, men för dagen är de som man vill ha dem: enkelt förfinade och spretiga. Klassiker som oliver med anjovis, spetsad med feferoni, en importerad köttig chorizo med pesto som seglar upp i korvtoppen, följt av godkända champinjoner med sött stekt lök, en chevré med paprika och en karott med bläckfisk som tyvärr finhackats till meningslöshet.
Tapas:arna är något större till omfånget och rostade potatisen i aioli och salsa bravan är fet och fin. De havssaltiga padrones:erna är mums. De vitlöksoljiga räkorna är för vattniga och den klassiska galiciska bläckfisken mjäll. Visst har vi tidigare i livet fått in den mjäll, men bläckfisk föredrar vi med tuggmotstånd. Basta och Men. Det är lite det som är grejen med Spanien. Man gillar sällan allt, men vi är ändå glada att vi fått hem en bra spanjor igen.
Mat: Pintxos och tapas.
Dryck: Spanskt öl på flaska, all vin (dock inte all cava) kan fås på glas.
Pintxos: 35 kr
Tapas: 49-149 kr
Efterrätter: 59-89 kr
Stor stark: (San Miguel) 49 kr
Husets vin: 65 kr
Plus: Ingen skäller på oss när vi slänger servetterna på stengolvet. Precis som i Madrid.
Minus: Man serverar inte husets tinto varmt så klart.
