Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/2

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Maritas sorg blev till en bok som ska hjälpa

    Hastigt, utan förvarning, förlorade Marita Warborn Lundgren sin make Stig i en hjärtinfarkt. Mitt i livet stod hon plötsligt där ensam med omkullkastade framtidsplaner. Men att möta andra, som också förlorat någon svår att leva utan, hjälpte Marita tillbaka.

    Dunsen när Stig, på väg mot bagagebandet, ramlar och slår huvudet i marken minns hon tydligt. Likaså kvinnan i gul tröja som skyndar fram och frågar om Marita kan hjärt-lungräddning. Men i övrigt är minnena från den där junikvällen 1998 på Landvetter flygplats diffusa. 
    – Jag såg i ögonvrån hur han bara ramlade, raklång. Men aldrig kunde jag tro att Stigs liv inte skulle gå att rädda, att han dog. Det kändes så vansinnigt overkligt. 

    Vi träffas på gården i utkanten av Varberg där Marita Warborn Lundgren bor med sin nuvarande man Anders. På köksbordet ligger boken ”Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död” – en bok Marita skrivit tillsammans med en vän som även hon förlorade sin make mitt i livet. Just att skriva blev tidigt viktigt för Marita. 
    – Jag satt i Stigs arbetsrum, det kändes som rätt ställe att vara på. Där skrev jag dagbok och brev till Stig – så att han skulle veta hur jag hade det, om han kom hem en dag. 
    Marita skrattar lite och konstaterar:
    – Det låter inte klokt. Men verkligheten kunde jag bara ta in etappvis. Att ta in den fullt ut var för svårt. Jag tänkte att Stig var bortrest. Det hjälpte för stunden. 

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Bild: Anna Edlund

    Marita var 37 år när hon förlorade Stig. Den första tiden hände det ibland att hon tog med hans fotografi till soffan – när På spåret, favoritprogrammet, visades. 
    – Stig fyllde upp mitt liv bara genom att finnas. När han dog… det var som att gå omkring i ett töcken. Jag kände mig själsligt stympad. Det var bara grubbel och grått. 
    Men så en dag, drygt ett år efter Stigs död, läste Marita ett reportage om en kvinna i Kungsbacka som mist sin man. Marita tog kontakt med kvinnan, de stämde träff – och fler människor, i liknande sits och som läst artikeln, slöt upp. 
    – Det var omtumlande, men där fanns en självklar gemenskap, berättar Marita.
    Hon ler en aning när hon fortsätter:
    – Jag ville bara ha mer och mer av dem. Mer kontakt, fler träffar. Och helst hade jag velat ha det mycket tidigare.

    Att möta andra med liknande bagage betydde mycket för Marita.
    – De visste exakt hur det var och hur det kändes. Med dem kunde jag prata om ”Hur gör man med kläderna? Hur gör man med tandborsten? Den tomma matplatsen?”. 
    Den där första träffen, i september 1999, blev starten för nätverket ”VIMIL – Vi som mist någon mitt i livet”. Marita satt under flera år i styrelsen och hon känner sig glad över att hon, som hon själv uttrycker det, kunnat åstadkomma något meningsfullt av något meningslöst.
    – Jag har fått erfarenheter som jag gärna hade varit utan. Men jag känner mig stolt över att ha varit del i att starta VIMIL – och på så sätt kunnat stötta andra drabbade.

    Även boken, som släpptes på Alla hjärtans dag 2016, är skriven för att visa att ljuset kommer, bara man vågar tro på det. 
    – Det dör folk hela tiden, men hur gör man när man hamnar i den situationen? Det finns ingen manual, men det finns andra som klarat det. Vi tyckte att vi hade något att ge. 
    Marita funderar lite innan hon lägger till: 
    – När man är mitt i det, då har man ingen lust med något. Då vill man vara i det här gråa – för i sinnesstämningen är man grå. Och det är viktigt att få ramla ner i hålet, för att sedan kunna kravla sig upp. Men det finns ett liv efter att en nära anhörig dött, även om det kan vara svårt att se.  

    För Marita tog det tid innan hon hittade tillbaka till sig själv igen. 
    – Jag är egentligen en glad, positiv, logisk och ganska rolig person – tycker jag, säger hon med ett skratt. Att tycka synd om sig själv, som jag gjorde i tre-fyra år… Man blir trött. Till slut kom jag till insikten att livet är en gåva – men ingen annan kan leva det åt dig.
    Marita ser ut genom fönstret. 
    – Det låter kanske klyschigt, fast vissa klyschor kan gå att göra till sin sanning, säger hon sedan. Att bara existera är som en grå novemberdag när det regnar på tvären, jämfört med att leva som kan vara som en solig dag då man precis har doppat sig vid damernas nakenbad här i Varberg. Det känns fantastiskt! Den känslan har man inte när man går omkring i den där sorgedalen. 

    Marita konstaterar att hon – och Anders, som hon gifte sig med 2009 – är duktiga på att unna sig och ta vara på livet.  
    – Jag försöker leva lite extra, för Stig, förklarar Marita med ett svagt leende. Jag känner att jag vill njuta lite åt honom också. Stig får finnas med här. Han är väldigt närvarande. Jag har en död och en levande man, så brukar jag faktiskt säga ibland. 

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.