Vad handlar söndagens predikan om, frågade hon mig där jag satt uppkrupen i soffan en sensommarkväll. Jag skruvade lite på mig och sa att jag egentligen tyckte om att predika över helgens tema men att det var ovanligt svårt nu att få flyt i det jag skulle få sagt. Det var som en trög dörr som inte ville öppna sig, och svårt att få bra grepp om den röda tråden i söndagens bibeltexter. Men jag tänkte att det som skulle sägas fick vila i huvudet någon dag till.
När dagen kom och jag hade mina stolpar nedtecknade, utan att känna att de egentligen bar, tänkte jag att även en präst nog kan få känna sig lite ringrostig och trög efter semestern. Det fick gå ändå.
Men när stunden kom och jag stod där med de församlades ögon vända mot mig så var det som om allt gnissel smörjdes och det bara flöt på. I deras uppmärksamma och reflekterande ansikten såg jag att det redan fanns där. Guds ord kom inte till dem med de ord jag valde att säga. Jag såg att det jag sa och som jag nu med lätthet formulerade, möjligen bekräftade eller fyllde på ett tilltal som de redan verkade känna. Det som hände i stunden blev en predikan till prästen själv om nåden att vara buren. Det som hände där och då var en påminnelse om att lita på Guds förmåga snarare än min egen. Det budskap som landade i mig var att det bär av Guds kraft och inte av min kraft. Och det blev tydligt att jag behövde alla dem som var där just då för att det skulle bli någon mening alls med mitt uppdrag. Det var i själva sammanhanget nyckeln fanns. Där fanns närvaron.
Nästa söndag tänkte jag att jag hade haft tur sist, att det tröga och ringrostiga hade smorts av sammanhanget och den gemenskap som uppstod. Jag tänkte också att jag fortfarande inte hade fått flyt i orden, som om jag försökte sjunga en svår sång utan att vara uppsjungen och varm i rösten. Det fick gå ändå. Jag skulle bara försöka formulera det som kändes viktigt för mig själv den söndagen. Det fick räcka. Och när jag väl stod där såg jag i varje ansikte att evangeliet redan var uttalat, innan jag öppnat munnen. Och det verkade hända något med de ord som kändes sanna för mig när de lämnade mina läppar, landade i lyssnande öron, instämmande nickar, öppna ansikten och blev levande i rummet. Ibland blir det så tydligt att mottagaren är viktigare än avsändaren. Att budskapet når fram och att det kan föda tro, eller hopp, eller kärlek där det landar. Och det är inte min förtjänst.
Innan jag blev präst lärde jag mig metoder för hantverket jag sysslar med. Men sedan jag blev präst lär jag mig gång på gång att det viktigaste sker i stunden, i det som vi människor delar just här och nu. Tänk, att jag hade glömt av det under semestern!
