Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/5

Louise och Jonathan blev föräldrar till flyktingbarn

Som flyktingföräldrar har Louise och Jonathan sett vad krig, hat och förtryck gör med ett barn. De beskriver kärlekens kraft att läka, men också känslor av hjälplöshet och skräck.  - Tilliten till vårt eget land har slagits i spillror.

För snart två år sedan blev Louise och Jonathan föräldrar till en tonåring.

– Vi valde inte att bli flyktingföräldrar. Vi valde att vi inte längre kunde iaktta allt mänskligt lidande vi såg på avstånd. Vi ville omsätta våra värderingar i handling och göra skillnad. Och vi hoppas någon annan skulle göra samma för våra barn om situationen var den omvända.

De har båda ett starkt socialt engagemang och har länge pratat om att bli familjehem i framtiden. Men så kom hösten 2015 och alla de ensamkommande barnen.

– För mig var detta en tid då jag var stolt över att vara svensk. Vi såg hur samhället kämpade och ville vara en del av det. Det fanns ett skriande behov av familjehem, berättar Louise.

Deras son David hade fyllt två år och just börjat på dagis. Föräldrarna hade mycket trygghet att ge, en stor lägenhet, välbetalda jobb.

– Vi ville göra något och insåg att vi kan ju faktiskt.

Ett fat med torkad mango. En Pettson & Findusbok på dari. Även om Zaker inte finns med oss i rummet, syns spår av honom lite varstans.

Zaker var femton år när han kom till familjen. Helst ville föräldrarna ha ett barn med permanent uppehållstillstånd.

– Vi ville inte behöva oroa oss för utvisning längre fram. Men socialen lugnade oss och sa att det var 90 procent chans att Zaker skulle få stanna.

De visste att de skulle ta emot ett svårt traumatiserat barn. Louise har en stabil grund att stå på vad gäller att möta människor med trauma. Och hon läste alla böcker hon kunde hitta om barn på flykt.

– Ändå var jag så oförberedd. Första gången vi träffades hemma kallade han mig mamma efter fem minuter. Samtidigt kom traumat in i familjen. Man har inget skydd. Det finns där 24 timmar om dygnet och det berör en på djupet.

Under det första halvåret tillbringade Louise ibland upp till sju timmar per dygn med att bara hålla om. Fysisk närhet var enda sättet att skapa någon form av trygghetskänsla.

– Varje dag är en kamp för att få honom att vilja leva, säger Louise som själv beskriver situationen i en text:

”Som utbildad diakon är jag van att möta smärta, men inget i min utbildning eller erfarenhet, kunde helt förbereda mig på hur det skulle vara att älska någon så djupt som fått sitt hjärta så i grunden söndertrasat. Har du legat i timmar och hållit om ett skakande barn som krampaktigt försöker trycka sig så nära din kropp det bara går för att krama ut varje uns av trygghet som kan finnas, så vet du vad jag pratar om.”
Ungefär samtidigt som Zaker kom till familjen blev Louise gravid med sitt andra barn. Det nyfödda barnet kom att bli Zakers medicin, berättar hon.

– Lille Mose är hans hopp.

För David är hans nya storebror det stora kärleksobjektet och idolen. Zaker har lärt lillebror att boxas och hoppa från stora stenar. Och han kan med oändligt tålamod vyssja Mose till sömns.
David visar stolt sina nya svarta skor i hallen som Zaker gett honom. Sen letar han frenetiskt efter boxhandskarna, som han och Zaker har på sig när de ska boxas. En handske var.

Zaker vet ännu inte om han får uppehållstillstånd. Han har tiotalet intyg från specialiserad barnläkare, psykolog med flera som stöder Louises och Jonathans övertygelse om att han är underårig. Men Migrationsverket vill göra en medicinsk åldersbedömning, som bygger på röntgen av visdomständer och knäled. Zaker tillhör dock den fjärdedel av befolkningen som saknar anlag för visdomständer. Och eftersom han har granatsplitter i kroppen kan han enligt Rättsmedicinalverkets riktlinjer inte heller röntga knäleden.

Åldersbedömningen är en stor källa till oro för familjen.

– Hur ska ett svårt traumatiserat barn kunna göra sin ålder sannolik?

De beskriver hur oförberedda de var på samhällsprocessen, som de inte tycker är rättssäker.

– Det är katastrof. Det handlar om enskilda personers engagemang, och här gäller det att ha tur. Vi har trott att i Sverige behandlas alla barn lika. Den bilden har raserats och det har skapat en väldigt stor stress. Detta har varit det svåraste som förälder. Hur förklarar vi det här för våra egna barn en gång? frågar sig Louise, som tycker det borde tas hänsyn till de biologiska barnens anknytning.

– Vår treåring minns inget från tiden före Zaker kom. Han har alltid funnits där för honom.

Ingen ifrågasätter huruvida hon som mamma är anknuten till sin fyra månader gamla son, säger hon.

– Men Migrationsverket tycker inte att min anknytning till Zaker är tillräckligt stark. Fastän den är lika stark som till våra egna barn. Att älska någon så mycket att jag tveklöst skulle byta med honom om det bara var möjligt, räknas inte. Inte ens adoption räcker som skäl för uppehållstillstånd.

Louise och Jonathan funderar över hur de själva förändrats som människor under processen.

– Hela asylprocessen är en unik situation där man är extremt beroende av andra. Man kan känna sig oerhört hjälplös, säger Jonathan.

Hur hanterar du denna hjälplöshet?
– Jag försöker hitta tillbaka till något hopp. Och försöker få avskild tid, ta en löptur.

Louise hämtar sin energi i relationen.

– Fritiden är inte viktig för mig. Det handlar om att överleva.

Det positiva Zaker tillför familjen är just relationen.

– Han är en helt fantastisk kille, full av kärlek, omsorg, värme och generositet, som trots sin smärta tillfört så mycket till oss som familj.


Det negativa är att vi delar hans skräck, berättar de. Zaker riskerar nu att mista sin andra familj.

– Rädsla är en del av vår vardag. Zaker har levt i skräck över att skiljas från dem han älskar och över ständig hemlöshet sedan elva års ålder. Nu delar vi denna skräck med honom. Vi inser sakta att vi riskerar att bli en familj där någon alltid saknas.

Hur orkar man?
– Man orkar inte alltid. Ibland bryter man ihop fullständigt. Enda sättet är att leva i nuet. Ibland handlar det om timma för timma, ibland vecka för vecka men aldrig längre. Kärleken till varandra och till honom är bästa skyddet. Vi har lovat att så länge vi tillåts kommer vi att försöka ersätta alla övergrepp han varit utsatt för med kärlek.

Flyktingföräldrar

  • Det är när artikeln skrivs oklart när Migrationsverket fattar beslut om Zaker beviljas uppehållstillstånd eller ej. Hans biologiska pappa är död. Hans mamma och tre yngre syskon lever gömda i Iran dit familjen flydde sedan deras hus i Afghanistan utsatts för en granatattack. Zaker vet i dag inte om de fortfarande lever.
  • Om ett ensamkommande flyktingbarn är under 18 år ansvarar den kommun som tagit emot barnet för boende och uppehälle. Boendet kan bestå av HVB-hem eller familjehem.
  • När ett ensamkommande barn fyllt arton (eller då Migrationsverket inte anser att det kunnat bevisa att det är under arton och därmed skriver upp barnet i ålder), övergår ansvaret till Migrationsverket. Den unge anvisas då till ett asylboende för vuxna där Migrationsverket har ledig plats, vilket kan bli var som helst i Sverige. Ett alternativ är att privatpersoner eller familjer tar emot den unge i sitt hem utan ersättning. På så sätt kan den unge bo kvar i kommunen och få behålla skola och socialt nätverk.
Mest läst