Den här krönikan började jag skriva på den 21 juli 2021. Solrosorna bakom vårt hus var då ett par meter höga och vi väntade ännu på att de skulle öppna sina enorma ansikten mot högsommarsolen. Det gjorde de också, men det blev aldrig någon krönika. Något annat kom emellan och jag sparade den i den mapp i min dator som jag kallat för ”Tillväxtverket”. Där ligger en massa tänkbara texter och skvalpar runt och växer till sig. Många av dem kommer förmodligen aldrig att bli skrivna.
Inte ens i min vildaste fantasi hade jag då kunnat ana att solrosen, under de månader som följde mellan då och nu, skulle få en så framskjuten plats i berättelsen om Europa. Den reser sig plötsligt mitt i ett krig, den har blivit symbolen för ett land som vägrar att ge upp. Ukraina är världens största exportör av solrosor och den mäktiga blomman är Ukrainas landsblomma. Nu hotas produktionen av ett fasansfullt krig. Men mitt i förödelsen växer trots allt miljarder blommor som var och en och tillsammans bildar ett trotsigt hoppets tecken. Och över hela världen har den utöst fredliga handlingar av stöd, motstånd och hopp; fröbombningar av ambassader, barn om säljer plantor och ger pengarna till barn i Ukraina, offentliga personer som broderar solrosor på munskydd och klädplagg. Och det är inte första gången blomman klivit fram i kritiska lägen. Vid kärnkraftsolyckorna, i Tjernobyl och Fukushima, planterades miljontals solrosor ut för att absorbera gift.
Också på det personliga planet står solrosen upp för livsviktiga värderingar. En enda solros kan i sitt enorma blomansikte bära förutsättningar för ända upp till tvåtusen nya blommor. Överfört till våra liv är det är en hoppfull tanke. Som att varje människa i sig bär möjligheten till andra människors tillblivelse. Vi är till för varandra, vi är varandras förutsättningar.
Det franska namnet på solros är Tournesol, som kan översättas ”vänder sig efter solen”. Den höga, raka och stolta blommans mest kända egenskap är det som kallas för heliotropism, alltså att den innan blomning ständigt vänder sig mot solen. Den möter morgonen med huvudet mot öster, följer sakta solens väg genom dagen och efter mörkrets inbrott orienterar den sig för att igen möta morgonen vänd mot öster. Den är i ständig rörelse, vill alltid ha ”ansiktet” mot ljuset. Efter blomningen hittar den sitt läge. I en minnesdikt till teologen Anders Nygren beskriver Ådalsförfattaren Birger Norman sitt eget andliga genombrott, det som slog ut i full blom i mötet med Nygrens teologi: ”Så kände vi i bröstet en solros veckla ut sin värme”.
Så reser sig en solros i allas våra liv, den står där mitt i lidande, såriga relationer och oro för vår värld. Den vänder sig mot det stora ljuset och tankar ner kraft och hopp till alla de köksbord där det just idag är så väl behövt och den förenar oss med ett folk som fått lämna sina kök för ett ovisst öde.
