Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/5

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Linnéa, 31, satt hemma i sex år

    I sex år satt hon bara hemma i lägenheten. I dag, ytterligare sex år senare, är Linnéa Thoor handledare i ett projekt hon själv tagit initiativ till – och har fått ett namn på de svårigheter hon brottats med i alla år.

    Vi ses i Lagerhuset vid Järntorget. Det är här Linnéa håller till som handledare i Norma, ett projekt för unga kvinnor och transpersoner med psykisk ohälsa.
    – Det är personer som inte klarar av att jobba eller plugga, som bara har suttit hemma precis som jag.

    Nu gör man olika saker – olika kreativa utvecklande saker – någon målar, någon skriver på en bok, någon filmar eller håller på med musik. Man är alltid välkommen hit, även om det kanske bara blir en timme. För den personen kanske det var ett stort steg och mycket svårt att ta sig hit den dagen. 
    – Det handlar inte om prestation här utan allt får ta den tid det tar, säger Linnéa. 
    Hon vet. Hon har själv gjort den resa som många i projektet nu gör.
    Linnéa är uppvuxen utanför Alingsås. Som barn var hon pysslig och kreativ – gillade att rita och har alltid älskat att skriva. 
    Men det fanns nåt annat där också. Första kontakten med BUP och psykolog kom när Linnéa var 16 år. Hon led av depression, panikångest, självskadande beteende. Hon gick på gymnasiet på medialinjen och klarade ändå på något sätt att gå ut gymnasiet med hjälp av kontinuerliga BUP-kontakter.
    – När jag var 18 bestämde jag mig för att ”nu ska jag bli normal och vuxen”. Det gick inte så jättebra kan jag säga, berättar Linnéa och ler lite åt sig själv.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Bild: Tommy Holl

    Livet rullade på i alla fall och efter gymnasiet började hon på en yrkesutbildning till hästskötare. Det gick drygt en termin.
    – Sedan klappade jag ihop fullständigt och blev sjukskriven. Jag blev hemma i sex år. 
    Av en ”total slump” hörde hon talas om Forum Skill och att organisationen skulle starta en second handaffär – Mamas Retro. Där skulle man sälja barnkläder och fixa till kläderna man fick in. Mamas Retro är ett socialt företag och som alla sådana delar man inte ut vinst, den investeras i verksamheten. Det är företag med en eller flera verksamheter och affärsidén – om man kallar det så – är att ge människor ett riktigt arbete. 
    Vid det laget var Linnéa 25 år. Hon hade psykologkontakt men inget uppstyrt med arbetsförmedlingen eller försäkringskassan.
    – Nu sa det bara klick på Forum Skill. Detta var nåt som anpassades efter mig istället för tvärtom. Ett socialt företag där man kunde lägga upp arbete och tider efter vad jag orkade med just då. Jag var med och startade affären och det gick bra trots att ingen av oss hade jobbat i butik förut.

    Bild: Tommy Holl

    Det var det första jobbet i hennes liv och i början bara några få timmar i veckan. Så småningom kom hon upp i halvtid. Sedan utvecklades jobbet mer och mer. Hon visade sig vara duktig på marknadsföring och det var något som behövdes i hela organisationen Forum Skill så Linnéa blev anställd för att sköta det. 
    En dag satt hon och hennes chef på Forum Skill och pratade om en idé de fått:
    – Det finns så många som jag, man klarar studenten med ett nödrop, sen bara drösar man ner mellan olika stolar. Och dessa människor fångas inte upp – och om det ändå görs ställs det orimliga krav.

    Utifrån de tankarna skapades Norma-projektet som vill hjälpa människor att komma tillbaka i sin egen takt. 
    För att visa upp sig har man haft flera utställningar på bland annat Världskulturmuseet och Frölunda kulturhus. 
    Linnéa hoppas innerligt att det treåriga projektet får fortsätta och blir permanent – framtiden är oviss efter december i år.
    När det gäller Linnéas egen framtid har den nyligen ställts i ny dager. För några månader sen gick hon igenom en neuropsykiatrisk utredning och har fått diagnosen ADD.
    – Jag har i hela mitt liv trott att det är mig det är fel på – att jag inte försöker tillräckligt. Nu förstår jag – det är inte konstigt att jag bröt ihop. Jag hade gått så länge utan att få det stöd jag hade behövt. Det är jätteskönt att få reda på det. Diagnosen träffar rätt, det förklarar så himla mycket.

    Bild: Tommy Holl

    Men hon har kluvna känslor. 
    – När jag fick diagnosen blev jag först glad, sedan blev jag ledsen och arg när det började sjunka in. Som nån slags sorg, typ, jag hade gått så länge och tänkt att om jag bara försöker tillräckligt så blir jag ”normal”. Sen får man veta att man har haft och har en neuropsykiatrisk störning som man måste leva med hela livet.
    Linnéa berättar med lite bruten röst.
    – Så det är dubbelt, det är både skönt och sorgligt.
    ADD kommer ofta i skymundan av ADHD, menar Linnéa. 
    – En person med ADD ligger hemma och sover. Min största funktionsnedsättning är att jag är väldigt trött, blir lätt utmattad, aldrig återhämtad. Jag kan inte filtrera min omgivning. Jag blir så trött av socialt umgänge – även om det är trevligt har jag ”social baksmälla” i flera dagar. Jag absorberar allting. Jag kan vara disträ, typ, det är som jag har 14 tv-kanaler igång i huvudet samtidigt. Andra människors humör påverkar mig också jättemycket. 

    När hon kommer hem efter sina fyra timmars jobb är Linnéa ofta så trött att hon får sova direkt – efter att varit ut med ryska vinthunden Petrusjka. 
    – Hund är världens bästa sällskap, tycker hon. 
    Men vissa dagar orkar hon inte både tvättstugan och gå till jobbet – det blir för mycket.
    Framtiden då?
    – Jag har lite att ta igen. Det tog 15 år innan jag fick en diagnos, tänk om de fattat det när jag var 16. Det gäller att inte bli bitter. Jämnåriga skaffar barn och bostadsrätt men 30 blir mitt 20. Kanske dags för lite resor nu, under planerade former, filosoferar Linnéa.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.