– Om man har en halvdassig personlighet kommer den inte bara att fixa sig. När man blir äldre måste man ta sig i kragen och försöka förädlas.
Hemma hos Lina Wolff lyser flitens lampa. Under dagen har hon haft fullt fokus på nyöversättningen av Gabriel García Márquez roman Hundra år av ensamhet.
– Han är, som många spanskspråkiga författare, mästerlig i det han gör. Jag blir ömsom imponerad, ömsom lite nedslagen över perfektionen och kraften i hans texter. Små detaljer som är helt på sin plats, liksom de stora dragen. Det är inget man snyter ur västfickan, som man säger där.
För egen del har hon språket på plats efter att tillbringat många år i Spanien. Trots det är översättningar något som kräver mycket disciplin. Konsten är inte att översätta ord för ord, utan att hela texten ska låta lätt och enkel som om det var författaren själv som skrev den på svenska. Hon beskriver det som en metodisk aktivitet som kräver disciplin, men som också är mer utmanande än när hon skriver själv.
– Det egna skrivandet kommer mer organiskt. Men ibland är det motigt med det egna, och då kan det vara skönt att ha den fasta rutinen i översättningen att hålla sig till.
Rak och träffsäker
Dessutom har översättningsarbetet stora fördelar – det hjälper henne att få in nya ord i sitt system. I övrigt följer författandet helt andra lagar, ibland kommer allt, ibland ingenting. Det enda botemedlet då är att bara nöta på.
– Även om du bara ser hundra meter framåt måste du gå de meterna och lita på att när du står där framme, då kommer hundra meter till. Det är nog den största lärdomen jag har fått. Lyckas man komma in i en bra loop kommer texten att komma.
Hittills har det funkat. Redan vid debutboken, novellsamlingen Många människor dör som du som kom 2009 rosades hon för sin raka ton, humor och träffsäkerhet. Med romanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna 2012 fortsatte hyllningarna. Fyra år senare kom hennes senaste De polyglotta älskarna för vilken hon fick Augustpriset och SvD:s litteraturpris. Sedan dess har den kommit ut i Holland, Norge och Polen. I höst ges den även ut i Danmark, Frankrike och Tyskland. Och till våren i England.
– Man får åka till varje land. Det blir mycket resor, säger Lina Wolff utan ett uns av klagan i rösten.
Bearbetar genom fiktionen
Även om hon hunnit jobba med olika saker, som tolk, lärare, handelsagent och som handläggare för ett EU-projekt om landsbygdsutveckling är skrivandet långt ifrån nytt. Sitt första alster gjorde hon redan som sjuåring.
Lina Wolff berättar fnissande att det började med att hon fått skäll av sin kompis mamma för att ha smutsat ned mammans ljusrosa prydnadsgris av tyg. För att bearbeta händelsen skrev och ritade Lina Inte vara dyrbar som hon skickade till sin mormors syster i Motala.
– Den handlade bara om min kompis mamma, olika hemska saker hon gjorde. Jag tog av det verkliga livet och skapade i fantasin. På så sätt kunde jag bearbeta det genom fiktionen.
En inre monolog
Har motorn i skrivandet ändrats sedan dess?
– Nej, jag tror inte det. Men skrivandet har två växlar. I den ena bearbetar jag saker och håller på med smärtpunkter. Den andra är raksträckan som för handlingen framåt och det är mer ett logistiskt pusslande.
– I bearbetningen får man gå in i en person och skapa en inre monolog för att komma åt något mörkt. Då är jag ganska frikostig med mig själv. Vissa saker bearbetar jag när jag skriver, andra är jag redan klar med. Ibland får jag hjälp genom en karaktär som "öppnar upp" vägen. Det är ett sätt att helas.
Så när du skrivit din allra sista bok kommer du vara hel?
– Kanske, ärligt talat tycker jag att jag är mycket mer hel nu än när jag var tjugo. Åldrande är en utmaning. Men det är också en möjlighet att bli bättre än det man var. Om man har en halvdassig personlighet kommer den inte bara att fixa sig. När man blir äldre måste man ta sig i kragen och försöka förädlas.
Allt lämnar avtryck
Till den förädlingen krävs också en viss koll på vilka saker som är bra för en och vilka som är dåliga. Lina Wolff säger att hon därför blivit mer försiktig med vad hon tar in.
– Att fastna med destruktiva människor känns mycket mer i systemet än när jag var yngre. Nu försöker jag se upp lite med var jag hamnar och med vilka, vad jag gör med min tid och vad jag tar in i huvudet. Allt lämnar avtryck. På gott och på ont. Tar man in goda saker blir det trevliga avtryck. Men om man tar in en massa smutsvatten blir det jolmigt och stopp i rören.
Lina Wolff
Ålder: Fyller 45 år den 22 oktober.
Bor: I Hörby.
Familj: Partnern Daniel, sonen Leo, 17 år, och settern Sasha.
Gör: Författare och översättare.
Om att fylla 45: ”Jag känner inte att åldern tagit mig på sängen. Jag är i fas. Förhoppningsvis har jag många år framför mig. Det är angeläget att de blir bra. Därför är det viktigt att fokusera på rätt grejer”.
Så firar jag födelsedagen: ”Daniel håller på att planera något. Jag är ingen festprisse, men det blir nog något med grannarna och mina föräldrar”.
Styrka: ”Titlar – där känner jag mig rätt säker och jag börjar alltid med den. Jag skriver ganska öppet och lite rörigt, men med titeln kan jag sätta blicken i fjärran och ha den som en riktning”.
