Kvart över fem begav vi oss förväntansfulla av in i mörkret till stan och på Kålltorpsgatan hämtade vi dottersonens gammelmoster. På väg därifrån vid nerfarten till Götatunneln muttrade vi inför anblicken av det likadana Regionens glashus som där håller på att växa upp ur leran. Var är stadsarkitekten när man behöver honom? Ute och cyklar – i Kina.
Tio över sex lämnade vi Sveagatan efter att ha hämtat upp dottern och dottersonen. Vi tog Götatunneln tillbaka i hopp om att kunna navigera oss igenom Trafikkontorets kaos vid Göta Älvbrons påfart. Det var värre än befarat, vi kom fel och fick göra en lagstridig vänstersväng vid hörnet av Femmanhuset.
Men väl på bron fanns det inte längre några valmöjligheter och nere på Hisingen tog vi ett flertal riktiga beslut och kom upp på rätt sida av leden och förbi Götaverkens gamla kontorshus och ut på Lindholmen.
Där var det mörkt och allting nybyggt eller under byggnation, och efter att ha kört fel bara en gång i en rondell hittade vi parkeringen på Gamla Ceresgatan och betalade i en automat som enbart tog mynt, så ålderdomligt i all denna modernitet.
Vi gick genom duggregnet förbi Svenska Hamnarbetarförbundets gamla vita hus – där de inte längre håller till, utan ute på Sydatlanten i Skandiahamnen, och vi tänkte; hoppas att de får skriva ett eget avtal innan hela hamnverksamheten brakar samman – och från kafé Port Arthur lyste det hemtrevligt och varmt. Det satt folk under tak på uteserveringen i kylan. Rökare, ett härdigt släkte.
Vi tog oss upp till Plåtslagaregatan, och där strålade Aftonstjärnan. Det var längesedan vi var här, senast var det väl en varieté med Kent Andersson: ”Och när vi äntligen fick WC på svalen så brann hela skiten ner.”
Aftonstjärnans salong är liten, knappt tvåhundra personer ryms, man kommer närmare trollkarlen än på Liseberg, man ser så tydligt att han plockar myntet ur tomma luften, det fanns inte i sinnevärlden och plötsligt finns det där, det är förbluffande.
Och när vi slog oss ner på tredje raden satt gammelmosters hyresvärd oförhappandes på bänken framför. Ett märkligt sammanträffande tyckte vi, och konstigare skulle det bli.
Den lite kufiska vaudevillemusiken tystnade och genom den röda ridån ut på scenkanten trevade sig Carl-Einar Häckner, slog ut med armarna och stod där framför oss med ett bekymrat leende. Jag mindes honom från Liseberg en gång när han hade munspelet på tvären inne i munnen. Det var inget litet munspel.
Och nu berättade han en underfundig historia och vi jublade och applåderade och ridån gick upp för en magisk afton.
Han sjöng sina förvirrande sånger, och fick oss att sjunga med, han berättade om hur leksaksdjurens plastögon följde honom när han låg på en handduk i vardagsrummet och gjorde situps, han lånade Vincent van Gogh sitt öra, han klädde om ofta, han trasslade in sig i en existentiell diskussion med någon i publiken som inte höll med honom och verkligen stod för vad han tyckte. Han bytte hatt ofta. Han trollade. Han spelade gitarr och piano och när han skulle spela the Entertainer av Scott Joplin blev det Hajen av alltsammans, det kom upp hajfenor ur pianot och klaviaturen lossnade och allt gick åt fanders. Han var Carl-Einar Häckner, och vi älskade att han var det.
Och vi njöt, men jag började ana oråd när han lystet tittade ut över publiken inför ett nummer. Jag satt på tredje bänk intill mittgången och var ett lätt offer. Men han valde inte mig, han valde min trevliga fru och när jag reste mig upp för att släppa fram henne sade hon: Äh, vad fan. Den som kallades upp tillsammans med henne för att sjunga Fritiof och Carmencita var hyresvärden från andra raden. Där stod de och var generade med gammelmoster som gemensam nämnare, de två av tvåhundra… Nu började sammanträffandena bli smått magiska.
Han satte på dem var sin mask som täckte nederdelen av ansiktet, en stor rörlig mun som var kopplad till en pedal som han kunde styra munrörelserna med samtidigt som han buktalade i sin mikrofon.
Åh nej, tänkte jag, det här blir inte roligt, men det blev det, men genant. Han lät hyresvärden utstötta ett grymtande. Han sa på min trevliga frus vägnar med förnumstigt och tillgjord röst att hon sjöng i kör. I Lerum lade han till, ännu ett sammanträffande, för det är ju där vi bor.
De sjöng, eller ja, det gjorde de ju inte, det var Carl-Einar som sjöng, och de öppnade sina stora munnar och lät och såg dråpliga ut. Hyresvärden sjöng om när han kom till en by förutan gata, inte långt från Rio de la Plata, och min trevliga fru svarade: Nej, don Fritiof Andersson, kom ej till Samborombon, om ni hyser andra planer när det gäller mig, än att dansa tango.
Det var fruktansvärt roligt, samtidigt var jag orolig att min trevliga fru skulle ta illa vid sig av gycklandet. Men hon klarade sig galant, även om hon inte kunde låta bli att sjunga med därinne i sin mask, vilket Carl-Einar bad henne sluta med, det var han som skulle sjunga. Dottersonen låg ner i sin stol och vred sig av skratt.
Och när de gick av scenen höll han upp en glitterridå och när min trevliga fru gick igenom den sa han: Rita! Och vi jublade och stampade i golvet. När det blev hyresvärdens tur sa han: Rolf!
Min trevliga fru lugnade min oro, det hade varit roligt för henne också.
Det blev paus och ute regnade det ännu och vi gick ner i foajén och tog oss en kopp kaffe runt ett bord med riktig vaxduk på, och jag tyckte att den passade så fint in i den här kvällen.
Carl-Einar Häckner är precis som den här stan, smått galen, men på ett snällt sätt, definitivt genial men utan att förhäva sig…
Vi fick ännu en timma med trolleri och gyckel och klädbyte till taxichaufför under vilket han råkade visa rumpan – och frågade oss om han verkligen skulle ha kvar det inslaget i föreställningen, och vi svarade ett rungande ja! Det nummer som dottersonen uppskattade mest var när pappersbollar trollades fram och till slut föll i tusentals från taket.
Och så plötsligt en en glimt äkta allvar. Han tog upp Lisebergs svek; han hade uppträtt där i tjugo år när de inte ville ha honom kvar längre, och hans sorg över det var oförställd.
Det var en bra föreställning, och han är naturligtvis genial. Och när det var slut och vi tystnat och taket lagt sig på plats igen, stannade han upp nedanför scenen, stod en stund bland pappersbollarna och tittade på oss och sa: Jag älskar att uppträda för er.
Så försvann han ut genom dörren till foajén, och när vi kom nerför trappan stod han där och tackade för i kväll och hade inget emot att bli fotograferad av mobiltelefoner ihop med oss. Jag tog ett kort; på honom, min trevliga fru och dottersonen.
Vi hämtade bilen, hittade av Hisingen, körde till Sveagatan och Kålltorpsgatan och hem till oss själva. Katten gick ut så snart vi kom innanför dörren. Vi drack te. Det hade varit en bra kväll.
Text: Lars Fritsch
