Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Kviberg: Grattis på 224-årsdagen, CJL!

Kviberg minns en odödlig diktare och ett synnerligen bortglömt rockband.

Om Carl Jonas Love Almqvist hade levat skulle han i dag haft 224 ljus i sin tårta. Detta faktum gör att jag känner mig nödgad att berätta historien om en kortlivad rockorkester. 
Vi gick på gymnasiet och levde för musik och fest. Klart man måste ha ett band då!
Det var min vän modedesignern på keyboard och maracas, golvläggarn på bas, krögarsonen på trummor och jag själv på sång och gitarr.

Vi hade fått tillåtelse att repa på krögarsonens farsas lunchrestaurang i Gamlestan. Själva replokalen låg på en märkligt upphöjd platå i mitten. Där stod vi på onsdagskvällarna och försökte få till musik som kunde liknas vid våra idolers. Lite punk, lite indie, lite gubbrock var receptet. Det lät väl ärligt talat så där. Varken modedesignern eller golvläggarn hade någon vidare musikalisk skolning och just det skenande basspelet var en ständig källa till oro. Keyboardslingorna kunde få vara lite lösa i sin utformning men man kommer inte långt med en taktlös basist. Vi kom heller inte särskilt långt.

Några spelningar gjorde vi dock. Första giget var på en slags fest i en stuga vid Kåsjön. Mitt mest bestående minne därifrån är att vi i avsaknad av mikrofonstativ fick silvertejpa ihop en ölback och en sopborste. En annan gång skulle vi spela på en fest i en villa i Fräntorp. Vi hade, med grannarna i åtanke, förberett oss för en akustisk spelning. Trots denna försiktighetsåtgärd dröjde det inte mer än trettio sekunder in i första låten innan festen stormades av grannar som hotade med polis. Vi fick snällt packa ihop våra instrument och promenera hem till Kålltorp.  
Det förekom ofta en del öl i samband med våra spelningar. Enda gången vi lät i närheten av bra var en förmiddagsspelning i Burgårdens aula. Vi var då mycket nyktra och hade dessutom en garvad ljudtekniker som omgående vred ner golvläggarns bas till en miniminivå. 

Jag minns mycket annat också: gitarrsträngar som alltid brast, ett gig på en märklig mc-lokal i Bellevue och obegripliga covers på The Pinks och Broder Daniel.
Jag tror att vi höll ut i ungefär ett år, sedan var vår saga all. Vi utvecklades nog åt lite olika håll. Jag och modedesignern fortsatte ett tag som duo. Vi repade i hans studentrum på Medicinareberget och körde lite annan stil: långa, repetitiva låtar med korthuggna textrader. Vår bästa låt hette Det går an och bestod av två ackord och tre ord: Det går an. Den var ungefär åtta minuter lång. Titeln var förstås tagen från Carl Jonas Love Almqvists roman, melodin vill jag minnas att vi lånade av ett brittiskt 90-talsband. 
Även om det inte finns någon inspelning av den där låten, vågar jag påstå att romanen stått tidens tand bättre än vårt åttaminutersepos. Grattis CJL på 224-årsdagen!     
 

Text: Kviberg

Teckning: Ulf Sveningson

Mest läst