Man är på jobbresa och har varit igång hela dagen. Har knappt hunnit byta skjorta, än mindre duscha och känner fortfarande smaken av den där svampiga baguetten man nöp i flykten på väg till tåget eller flyget tidigt i morse. Man vill ha vällagad mat, men är inte i form för att jaga runt på stan efter ett bra ställe.
Så man käkar på hotellet. Bor man då i något av de tre tornen på andra sidan gatan från Liseberg står valet mellan klassisk räkmacka med utsikt, italienskt, eller fine dining (med allt vad det innebär) på Upper House.
Eller så åker man ner till lobbyn och äter på West coast, krogen med det perfekta, eller bekymmersamma, läget. Beroende på hur man ser det. Som göteborgare finns det mer självklara val om man vill äta klassiskt och närproducerat, men som inrest på tillfälligt besök kan West coast vara en fin introduktion till det göteborgska och västsvenska köket.
När vi letar oss in till det hörn av lobbyn som är West coast är det stimmigt, direkt uppspelt och trångt i entrén till hotellet. Lyckligtvis har man ändå lyckats skapa en lugn ficka för restaurangen, en imponerande prestation av arkitekterna.
Vi börjar med löjrom (170 kr) som serveras med surdegsraggmunk, gräddfil, pepparrot och syltad rödlök respektive gratinerade havskräftor (170 kr) som kommer med bröd, citron och majonnäs. Båda rätterna är ordentligt tilltagna för att vara förrätter. Det är generöst med löjrom och kräftorna hade med ytterligare något tillbehör funkat som huvudrätt. Löjromen är finfin, men det är den friterade raggmunken, knaprig utanpå och mjuk inuti som lyfter rätten. Kräftorna är inga konstigheter: bra råvaror, rena smaker. Inget extra, man klanderfritt.
Till huvudrätt blir det en rostad blomkål (195 kr) som serveras med bruna och vita bönor, rökta mandlar och blåmögelost och på andra sidan bordet kummelrygg (285 kr) med hummersallad, krabbkroketter, syltad fänkål och även här finns blomkålen i form av en puré.
Det är roliga smakkombinationer på tallriken med blomkål. Den är rund och snäll i smaken vilken gör att man kan trycka till den med andra, skarpare smaksättningar. Som den bittra mandeln och salta osten. Så småningom blir det dock för mastigt och vi lämnar kvar en bit av kålen på tallriken.
Kummeln håller hög klass, fisken är fint omhändertagen med lätt hand och tillbehören känns lyxiga utan att ta överhanden. Vi dricker varsitt glas Chablis, rekommenderat av hovmästaren, som passar utmärkt till maten.
Till dessert blir det hjortron (90 kr) med mandelkaka och vaniljglass. Kul att mandeln kommer tillbaka och hjortronsylt och vaniljglass kan ju faktiskt aldrig bli annat än jättegott.
Vi har inte så mycket att anmärka på vare sig desserten eller någon av de övriga rätterna. Men det är inte heller något som är extraordinärt. Köket klarar sin uppgift att servera, och säkert ofta introducera, västsvensk mat till sin hotellpublik. Men den breda målgruppen gör också att man inte vill eller vågar utmana sin egna och sina gästers förväntningar och gränser.