Familjen vid bordet bredvid smittade med sin entusiasm. Koncentrerat smakade de av sina rätter, analyserade och kommenterade, synbarligen förtjusta. Smakportioner skickades över bordet men till slut var tallrikarna tomma och det var dags att hala fram kortet.
Men var det inte något som fattades i alla fall? Jo, en efterrätt med tre skedar beställdes in. Familjen hade inte valt Swedish Taste av en slump, det var uppenbart.
Den strama, eleganta och nästan litet kyliga inredningen till trots finns här ett gastronomiskt nöjesfält bakom kulisserna. Här leks och kreeras det, litet äventyrligt, ibland våghalsigt och utmanande och resultatet hamnar på tallrikarna som stor gastronomi.
Där satt vi med menyerna och velade fram och tillbaka. För att få med så många smaker som möjligt valde vi den stora menyn med åtta rätter. Dyrast förstås, litet drygt tusingen per person. Men man kan mycket väl få en storartad matupplevelse för mindre pengar, men då är rätterna färre och troligtvis något större.
Inledningen, enrisrökt fjällröding finns på samtliga menyer och på à la carten. Det är lätt att förstå varför. Under taket av supertunt skivad gurka med dill emellan dolde sig en lätt röksmakande fiskbit som sällskapade med snökrabba, små tomater, syrad fänkål och en liten klick ljusgrön krassemajonnäs.
Om det var oljan som havskräftan i nästa rätt bakats i, eller om det var äppelpurén, vaniljbrödet eller ostronörten som hörde till som fick smaklökarna att sjunga det vete gudarna, men en ljuvlig kombo var det.
Sedan var det dags för röksmakande kronhjort, åtföljt av en enbärssmakande sorbet, en äggula med tak av en gelé gjord på chardonnayvinäger allt vilande på en svart bädd av brödsmulor som färgats med bläckfiskbläck. Hå hå, ja ja.
Torsken, bara bakad till 40 grader, kom med ett friterat ostron, brynt sojasmör och rotselleri. Naturligtvis helt utsökt i varje detalj liksom den långbakade kalvkinden som var rätt nummer fem. Till kalvkinden serverades en variation på morötter som piggades upp av havtorn, råräkor och lite brynt purjolök.
Sedan vidtog själva avslutningen, en historia i tre etapper. Osten först. Här i form av en blåmögelglass, med bitar av ost och en puré på stekta päron där rättens enda sötma smögs in snyggt och elegant och bildade övergång till desserterna. Här blev det svenska vildäpplen, jordärtskocka med vanilj, en glass på äppelmust med ett sagolikt skum smaksatt av lagerblad.
Till slut en hjortronskapelse med kakaosmulor, syrad grädde och varm, ljus, choklad från separat kanna. På åtta rätter var smakkombon av ljus choklad och hjortron den enda vi inte föll pladask för.
Köket visar sin mästarklass på flera sätt. Ett av dem så snyggt insmuget att det inte märks, det bara känns. Ordentlig syra i första rätten för att sätta fart på smakökarna. Sedan mildras syran undan för undan. Med sötman är det likadant, fast tvärtom. Först litet försiktigt i ädelglassen sedan en ordentlig sötma som balanseras av tillbehören i de två sista desserterna. Och vinvalen till, vilka höjdare!
Uteätarna har sagt det förut, och vi säger det igen, det är en gåta att Swedish Taste inte har fått en stjärna i Guide Michelin. Kompositionerna, det stora vinkunnadet, råvarorna, tempot, bemötandet, dukningen, lokalen, personalen – det borde räcka. Eller störde sig de stränga inspektörerna möjligtvis på musiken? Det gjorde vi. Men det inverkar inte på vårt betyg – högsta klass från början till slut.
TOTALT 25
Förrätt 5/5
Huvudrätt 10/10
Dessert 5/5
Service 5/5