Incontro har två ansikten. Dels after work-fejset på fredagar, då krogen verkligen lever upp till sitt namn (= möte). Den stora lokalen på botten i mässkomplexet är då packad med sorl, musik och uppsluppenhet.
Dels de mera ordnade anletsdragen i veckan, då man avlyser större delen av restaurangen, som komprimeras till en intim hörna. Denna fylls då av hotellgäster/mässutställare, som inte orkat släpa sig längre än hit efter en slitig dag i montern.
Smart drag att krympa ytan, kompakt befrämjar kontakt. Problemet för oss är att krogen är fullsatt. Otippat, det är faktiskt en vanlig, trött tisdag i mars. Vi får ta apéritifen i baren. Med ett generöst glas god champagne (Philipponnat, 145 kronor) står vi ut.
Ett skrikigt A3-ark utgör både meny och tallriksunderlägg. Det andas pizzeria, men här ska inte hunden dömas efter håren. Förrätterna, som så småningom ställs på det måttligt estetiskt tilltalande papperet, är strålande i sin enkelhet. Såväl den rödvins- och tomatsåskokta blåmusselfrikassén med chorizo, som kalvfrikadellerna i tomatsås är så mycket Toscana, att vi – mest på skämt –säger till servitrisen att ”det här har ingen svensk kock gjort, ni måste ha en italienare i köket?”
”Javisst. Paolo Falcone jobbar i kväll”, svarar hon. ”Han skriver dessutom många av recepten på menyn.”
Så vi tänker att ska man nu behöva hålla reda på signore Falcones arbetsschema om man tänker äta här framöver... ty så goda är kalvbullarna. Typisk florentisk antipasto utan tjafs. Ingen lyx – bara enkla råvaror, hanterade med finess. Men oj, så mycket mat! De tre lättkryddade köttbullarna är av formatet pingpongboll och spelar fint ihop med koncentrerad tomatsås och lagrad parmesan till korvmojpriset 75 kronor. Samma lilla peng gäller för de fullmatade musslorna. Två rustika förrättsfynd.
Huvudrätterna kommer in med oväntat mycket tillbehör på faten. Lammytterfilén ligger upplagd i en halvmåne (lite märkligt) runt tallrikskanten och består av inte mindre än nio rosastekta puckar. Dessa varvas med anyapotatis och blomkål i två fasoner; dels al dente-bitar, dels rostad puré. Alltihop doftar så påtagligt tryffel att vi spanar efter att Pietro från La Cucina Italiana tvärs över gatan ska dyka upp och hävda sin upphovsrätt.
Det gör han inte. Men vi påminns än en gång om att kvarteren vid Korsvägen och hockeytemplet är ett kulinariskt Little Italy.
Lammet för 275 kronor är Incontros dyraste rätt, men torskryggen (260) är nog den godaste. Tajmingen är perfekt, nu när de stora, norska ishavstorskarna går till. Lättbakad under en fräsch gremolata (persilja, citron och vitlök) med friterad polenta bredvid, blir torsken en läcker cross från Göteborg till Bergamo. Falcones (?) faiblesse för tomat märks även här – de marinerade tomaterna och det brynta smöret ger extra kick åt fisken, utan att det kantrar.
En kula krämig vaniljglass och en kula koncentrerad, sötsyrlig fruktsorbet (65 kronor), är precis så lätt och fräscht som vi hoppats. ”Gelato e sorbetto” är ett riskfritt dessertval på bra italiensk krog.
Incontros fyndigaste efterrätt är dock tira mi sú. Särskrivet? Ja, det finns en tanke. Den blöta kakan på savoiardikex, mascarpone och kakao, är här separerade, ingredienserna utspridda på fatet. Kul. ”Donuten” av mjölkchokad i mitten ger både öga och gom ett extra leende för 85 kronor.
Allra bäst: Förmågan att i ett svenskt mäss-/hotellkomplex trolla fram en genuin, mysig stämning med italienska dofter. Köket plockar ut maxpoäng av vad råvarorna på trattorianivå kan ge.
Kan bli bättre: Väl tilltagna vinpriser (på glas) i förhållande till kvaliteten. Norditaliensk pinot grigio är sällan upphetsande. Ge oss en aptitretare också, så är den femte servicepoängen inom räckhåll.
Mat 16/20
Service 4/5
TOTALT 20