För ett par veckor sedan undrade SVT Opinion om jag ville komma till Göteborg för att i direktsändning diskutera barnuppfostran. Nu kunde jag inte det, men samtalet i sig väckte något i mig. För det första, är det bara jag som tycker att hela begreppet ”barnuppfostran” känns extremt nittonhundrakallt? Jag får för mig att folk förr såg på barn mest som ofärdiga vuxna som det krävdes disciplin, hårda tag och tvång för att få fason på. Barnet var en förlängning av dig och din familj och var barnet inte artigt och väluppfostrat så … ja, vad skulle folk TRO!? Det fanns A-barn, och B-barn, det fanns avarter och anstalter, aga och hårda uppfostringsmetoder. Men hur längesen var det egentligen? På Wikipedia läser jag: ”Fram till 1902 var föräldrar enligt lag tvungna att aga sina barn … om de befunnit sig skyldiga till mindre försyndelser." Föräldrar var alltså tvungna att slå sina egna barn! Och det var nästan åttiotal innan ett uttryckligt förbud kom, i mars 1979: "Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.” Nu tänker du och jag kanske att vi kommit långt sedan dess. Numera vet vi bevisligen att våld, tvång, skrik, hot och kränkningar inte har annat än motsatt effekt på barnens utveckling. Eller hur? Fast är det så? Var det inte senast i måndags jag fick bita mig själv hårt i tungan när någon berättade om 5-minutersmetodens förträfflighet? Jag trodde vi var överens om att den reviderats totalt? Ungens enda sätt att berätta vad hen känner och behöver är genom att skrika. Att ignorera barnet då, att gå därifrån om så bara i fem minuter är att säga: ”Det kvittar vad du gör, du har ingen makt, ge upp!” Och det gör barnet: ”Ingen lyssnar så jag ger upp och somnar.” ”Vilken bra metod! Den funkade efter bara några kvällar!” jublar föräldern. Det är ett stort svek. Att vara småbarnsförälder till barn som inte vill samarbeta är prövande, jag upplever det dagligen. Men att ta till metoder och ”uppfostran” skulle aldrig falla mig in. Barn är individer, egna personer som behöver tålamod, respekt och trygghet. Dom har ju bara oss vuxna, och att vi skulle utnyttja vårt överläge känns fasen omänskligt. Det fastslogs ju faktiskt 1979. Men jag faller dit ibland. I förra veckan till exempel, då var jag en stor, vuxen människa som skrek ”Sluta skrika!” till en fyraåring. Det är ju nästan imponerande korkat på nåt vis.
Tumme upp: När Per och jag inte klarat av att vara dom föräldrar vi vill vara har vi vänt oss till BUP och fått massa bra verktyg. Ibland har det räckt över telefon. Rekommenderas!
Tumme ner: Böcker om uppfostran behöver inte vara särskilt gamla för att totalt gå emot ny forskning – rensa i hyllorna.
Kitty Jutbring är programledare i radio och tv, och stolt förälder till barnen Nikki-Lo och Kimmi-Kid. Hon syns bland annat i Barnkanalens ”Labyrint”.
