Nittiotalet är hett. Vi sportar ribbstickade polos, mittbenor, metallic-accenter och feta skosulor. Min första mobiltelefon borde vara inne nu, den var både nittiotal och metallic. Jag köpte den 1996 och det var en Philips Fizz. Det gick varken att smsa, ta bilder eller surfa, på den tiden var mobiltelefonen just det: en mobil telefon. Inget mer. Ingen hade uppfunnit smileysar och följare kallades vänner och fanns bara irl. 1996 var mobilen fortfarande en lite onödig och extravagant grej som många rynkade på näsan åt och kallade yuppienalle. Pappa hade haft en så kallad "biltelefon" som placerades mellan framsätena i bilen. Den vägde 20 kilo och kostade minst lika många tusen. Men han var ju en avancerad tjänsteman, varför skulle jag, en ungdom, ha en mobil? Inför köpet fick jag kalla fötter: "tänk om det blir dyrt eller om jag bara går på en fluga?" Jag försvarade mig med att "den kostar bara när jag ringer, och det kommer ju inte bli några 'hej hur är läget'-samtal, den blir en säkerhet om jag glömt nycklarna, missat spårvagnen eller så". Och så var det verkligen, mobilen var en liten livlina. I förra veckan hade jag en jäkligt dålig dag. Jag mådde verkligen skit, jag kände mig ensam, avskild, stressad, nervös och allting var bara helt jäkla fel. Jag var ständigt medveten om att något fattades, jag fick konstant stoppa impulsen att gräva i fickan. Jag bytte nämligen mobilleverantör och tvingades existera utan mobil, en HEL DAG. Det var hemskt. På riktigt. När jag la mig på kvällen undrade jag vad som egentligen var värst: att vara utan mobil, eller att inse vad den gjort med mig, att den verkligen styr mig. Är det ett beroende, var dagens ångest nån slags abstinens? Det som var en trådlös telefonlur på nittiotalet är nu brevlåda, musikspelare, skivsamling, bok, tidning, radio, tv, kamera, matchmaker, hobby, lexikon, spelkonsoll, adressbok, atlas och mycket mer. Dessutom är den en ständig länk till alla du känner (eller vill känna) och inte minst ditt eget så kallade "fönster utåt". Hade någon 1996 kunnat föreställa sig hur vi använder mobilen i dag, 20 år senare? Vi lägger ju knappt ifrån oss den! Nu när vi ändå klär oss som på nittiotalet, ska vi inte passa på att leka Fizz med våra smartphones ibland och ge oss själva lite mobilfri tid? Låta våra överstimulerade hjärnor få ledigt några timmar här och där? Jag ska i alla fall försöka, om inte annat för att verka lite trendig. Jag kanske skaffar hemtelefon i stället?
Tumme upp: Mellon är äntligen över för i år!
Tumme ner: Många barn och unga vet knappt hur en telefon, kamera, eller radio ser ut, allt är ju bara mjukvara och pekskärm. Bra eller dåligt? Kitty Jutbring är programledare i radio och tv. Bland annat syns hon i barnprogrammet Labyrint.
