Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

_nPueSeUYm18ONWiBVva_LvNVNw.jpg
"Alla vill bli firade på sin födelsedag på Facebook, men ganska få informerar om hur många år de fyller", konstaterar vardagskrönikören Karim Zendegani. Bild: Richard Drew, Anders Hofgren

Karim Zendegani: "Den eviga frågan om åldern"

Vardagskrönikören Karim Zendegani fascineras av åldersfixeringen i vårt samhälle. "Det kan vara befriande att skippa föreställningen om att man är odödlig", skriver han.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Åldern, den eviga frågan. Många gånger har jag deltagit i möten där nya människor träffas och mötet inleds med en kort presentation av deltagarna runt bordet. Det är alltid fascinerande när någon mötesdeltagare börjar presentera sig med sitt namn och lägger till sin ålder för att sedan komma till sin funktion. ”Hej, jag heter Pernilla, jag är 33 år och jobbar som socialsekreterare”. Ja, för jag har noterat att det är främst personer som är yngre än 35 som berättar sin ålder. Jag har alltid frågat mig själv, vad har informationen om åldern med mötesagendan att göra? Och när en mötesdeltagare delar med sig av informationen om sin ålder så händer det att upprepningen av denna information sprids som ett elakartat virus till alla andra och då måste alla nämna sin ålder. Så jag kommer på mig själv med att säga: ”Hej, jag heter Karim Zendegani och jag är 45 år gammal…” Är det ett sätt att signalera vem man är? Vill man säga till andra; ” Hörru, placera mig i rätt fack är du snäll! Jag är 45 år så att du vet vad du kan förvänta dig!

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

På Facebook (där min åldersgrupp delar med sig av våra happy moments) ser vi det motsatta. Alla vill bli firade på sin födelsedag, men ganska få informerar om hur många år de fyller. Men det läggs ofta ut en selfie med filterfunktion som tar bort alla spår av att man blivit tio år äldre. Samtidigt märker jag, i alla fall i min generation och kanske lite äldre folk, att man så tydligt medvetet eller omedvetet vill sänka betydelsen av ålder och se åldern som en social konstruktion; ”Åldern är bara en siffra”, ”man ska vara ung i själen”, ”40 är det nya 30”. Ett ambivalent förhållningssätt enligt min mening. Å ena sidan är siffran viktig, men å andra sidan ska vi ändå krampaktigt hålla fast vid den ungdomliga kraften trots att vi är lastgamla. Någonstans har jag läst att det här är generationsspecifikt. De flesta i min vänskapskrets är 60- och 70-talister. Generationer som beskrivs som den ”evigt unga generationen” och som vill att livet ska vara roligt jämt, både på fritiden och på jobbet. Det är en stor skillnad mot den tidigare generationen som inte ägnade sig åt ”det roliga i livet”. Man skulle jobba, ta hand om sin familj och klippa gräset hemma, inte så mycket mer.

Ett starkt minne som jag har av mina föräldrar handlar om deras diskussioner, eller rättare sagt tjafs, om åldern. Min mamma var en åldersmedveten kvinna som gjorde allt för att lura allmänheten om sin ålder. Det yttrade sig i mängder av anti-age krämer, hårfärger och dylikt. Och så en pappa som tvärtom plussade på sin riktiga ålder med fem år för att i nästa mening lägga till att min mamma var åtta år yngre än honom och hur min mamma då blev vansinnig för att han automatisk gjorde min mamma fem år äldre. Jag tror att pappa plussade på sin ålder för att på det sättet köpa sig en status som den kloke och vise mannen som hade erfarenhet av det hårda livet.

Det känns som att vara gammal, eller lika gammal som sin siffer-ålder när man är 40 plus, är farligt eller skamligt. Själv har jag känt mig som en gammal gubbe sen jag var 17-18 år. Det känns på något sätt provocerande att erkänna att man åldras. Är det för att insikten om åldern gör oss påmind om döden? Att vår tid här på jorden är till låns? Jag vill påstå att det kan vara befriande, ja till och med nyttigt att skippa föreställningen om att man är evigt ung och odödlig. Tänk på hur många felaktigheter som skulle kunna undvikas om vi hade döden och vår tillfälliga existens med i beräkningarna när vi fattade olika beslut. Jag tror att jag är född i fel generation. Det var bättre förr, i alla fall när det gäller vår illusion om åldern!

Mest läst