Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/4

Karaokens enande kraft

Karaoken i Sverige har gått ifrån rolig nymodighet till ­ironisk lyteskomik. Men efter några årtionden i uppförsbacke har det börjat bubbla under ytan. Två Dagar gav sig ut bland falska toner och äkta känslor, och fann att karaoken står inför sin stora renässans.

Trots att klockan är över åtta på ­kvällen strilar sensommarsolen in på restaurang Penang, och lyser upp det berg av pärmar som står framför en projektorduk.
– Det kommer bli lugnt i kväll. Vi pratade faktiskt om ifall vi ens skulle ha öppet, men man vill ju samtidigt finnas här för gästerna, säger karaokevärdinnan Doris Lau. Hennes man William Lau fyller i:
– Ja, det är Kulturkalaset och fint väder. Folk kommer sent såna här dagar.
De har drivit sin restaurang tillsammans sedan ­tidigt nittiotal, och här har karaoken alltid stått i cent­rum. Båda Doris och William är uppvuxna i musi­kaliska familjer med kinesiskt påbrå i norra Malaysia.
– William kan flera instrument och hans far var konsert­violinist, berättar Doris i den än så länge tomma lokalen.
– Vi hade inte råd med musiklektioner i min familj men jag sjöng alltid med mamma och gick senare i kör, säger hon.
På Penang finns dels en stor skärm som alla i lokalen ser, och en mindre uppe på scenen som den som sjunger kan titta på. Sammanlagt har de närmare tio miljoner låtar att välja mellan. Dessvärre, enligt Doris, är allt på fysiska skivor i form av DVD och Laserdisc. Om 15 minuter, när de öppnar, drar hennes jobb igång på allvar.

I över 20 år har hon arbetat som kj, karaoke-dj, vilket ­innebär att alla som vill sjunga letar i en av Penangs pärmar efter en låt med ett nummer, skriver ner det på en lapp och lämnar över till henne. Utifrån lapparna bygger hon en kö med variation bland såväl gästerna som i musikens tempo. Sedan letar hon rätt bland alla tusentals skivor, annonserar låten, vem den sjungs av, drar igång applåderna, höjer eller sänker tonart, justerar volym och tar själv i om personen på scenen kommer av sig.
– En viktig del av mitt jobb är också att se till att folk vågar gå upp. Tidigt på kvällen läser jag av publiken. Är det många möhippor sätter jag på en schlager som Eloise. Är det mycket killar funkar Hungry Heart bättre. Så går jag runt bland borden och sjunger, sträcker fram en mikrofon till någon som ändå nynnar med i refrängen. Gör att vi alla vågar lite mer. Man brukar säga att en karaokekväll är svår att dra igång, men ännu svårare att stoppa. Därför brukar jag sluta med en allsång där jag går runt likadant, som gör alla på gott humör. Oftast blir det We Are the World. Då ­känner man varandra efteråt. Eller det känns så i alla fall, säger hon och skrattar. Penang är nu officiellt öppet för kvällen.

När karaoken kom till Sverige runt 1990 hade underhållningsformen frodats i dryga 15 år i Japan. Redan 1971 ­uppfann den japanska musikern Daisuke Inoue karaoke­maskinen, en slags kombinerad tv- och videokasett­spelare med mikrofon som mot en rejäl peng spelade en instrumental sång att sjunga till. Maskinerna ­placerades i hotellobbyer, på krogar och i karaoke-­boxar, små rum på nattklubbar som hyrdes av sällskap. ­Sedan dess har båsformen dominerat den ­asiatiska karaokescenen. Med soffa i stället för scen och en grupp människor som förhoppningsvis känner sig trygga med varandra i stället för ett uppträdande framför främlingar är det en betydligt lugnare och mer famil­jär umgängesform än det vi svenskar förknippar med karaoke.
De små maskinerna nådde aldrig Sverige utan istället var de ­tidiga maskinerna som kom stora, otympliga och ofantligt dyra. Kåre Lindgren var tidigt ute.
– Jag började sälja maskinerna på allvar åt Pioneer -92. Och det var jättesvårt, ingen fattade vad det var här även om det redan var stort i USA. 1993 ordnade vi vårt första karaoke-SM. Men det dröjde ett år innan jag fattade att det skulle funka även här i Sverige.

Inför valet 1994 skickade Kåre ut inbjudningar till de ­stora partierna i Sverige att komma till krogen Brunnen på Hornsgatan i Stockholm. Först fick de hålla ett politiskt anförande i tre minuter och sedan var de tvungna att sjunga. Ian Wachtmeister sjöng Great Balls of Fire och karaoken hade blivit folklig på allvar. Runt om på landets uteställen poppade det upp mer eller mindre seriösa evenemang. Till skillnad från i Asien byggdes det scener och karaoke blev nära förknippat med tävlingar, inte minst sedan tv-programmet Idol lanserades i Sverige 2004 och lyfte amatörsång framför storpublik till nya nivåer. Nu har dock karaoken flyttat hem. Med videor på Youtube, tv-spel som Singstar och ­texter på Spotify kanske kulturformen riskerar att dö ut? Kåre tror inte att det finns någon risk:
– Hemma har du ju ingen publik. Det där extra adrena­linet som kommer på en scen, med riktiga strålkastare och bra ljus, det gör ju någonting med en. Det låter kanske pretentiöst, men man utvecklas som människa av det.

Exakt en kilometer från anrika Penang håller en helt ny typ av karaokebar på att växa fram. Mellan ett tak av halvdragna kablar och ett golv täckt av byggdamm står Erik Sundfelt, Göteborgskrögare och en av tio delägare till Sing Sing som öppnar den 1 oktober.
– Man ska inte gå förbi här på söndagsmorgonen och ­känna 'fan vad jag gjorde bort mig igår'. Så bemötandet blir skitviktigt, vi i personalen måste bjuda på oss själva och skapa en öppen och tillåtande miljö.
Sing Sing kommer att bli först i stan med bås-karaoke, något som numera spridit sig långt bortom Japans gränser.
– Vi var på studieresa i London och testade boxarna där, det är en helt annan grej. Är man bara bland polare blir det en bättre blandning mellan skämskudde och fantastiskt. Karaoke på scen brukar ofta dra till sig folk som sjunger svinbra eller är lite … udda figurer. Vår målgrupp här är de övriga 95 procenten.
På övervåningen kommer det att serveras vietnamesisk mat som lagas i ett öppet kök, samt finnas en bar med bland annat lokala öl och naturvin. Och en trappa ner ligger rader av ljudisolerade bås för sällskap mellan 8 och 25 personer med platsbyggda soffor, aircondition och så småningom karaokemaskiner med touchscreen.

Erik har ägnat större delen av sitt liv åt att arrangera ­klubbar, ordna spelningar och driva restauranger i Göteborg. Ändå har han aldrig mött en sådan respons tidigare som Sing Sing har gett. Häromnatten ringde en okänd, rätt ­berusad kvinna hem till honom för att fråga om han ­”startat karaoken än” och om det i så fall gick att boka ett bås.
– Till och med mina riktigt coola kompisar är jävligt ­sugna på det här, folk som går ut vill aktivera sig nu. Och jag tror vi kan nå en stor målgrupp, dagens ungdomar är inte lika bajsnödiga som jag och min generation var för 15 år sen. Och såna som jag, som kanske hade tyckt att det var pinsamt då, vi har blivit äldre och bor med barn och vill flytta sitt häng till krogen.
Innan jag går frågar jag Erik om han tror att något kan gå fel.
– Den största oron är: kommer göteborgarna ens gilla detta? Stället är ju byggt för karaoke, det är inte som att vi kan ändra koncept direkt. Vi har ju lagt mycket på att bygga om, det var ett tryckeri från början och sen en butik för afrikanska smycken och nu är det fullt av karaokeboxar. Det går inte direkt att måla om och ­ändra till skaldjursrestaurang om det inte skulle funka.

Förr om åren brukade Doris Lau skicka kassettband till sin mamma i Malaysia. Hon använde karaokemaskinen på restaurang Penang för att spela in när hon sjöng sin barndoms kinesiska låtar. När modern gick bort 2009 fick Doris veta av släktingar att hon ofta satte på de där kassetterna när saknaden blev stor efter dottern som flyttat till Sverige. ­Doris torkar en tår ur ögat och ler:
– Det gör mig glad. Man kan känna samhörighet genom musiken även om man är på olika delar av jordklotet. Men det är aldrig exakt som att sjunga tillsammans.
Doris berättar om sitt nya projekt, att ta karaoken till dem som inte kan röra sig så lätt. I framtiden vill hon ta med sig en dator och mikrofoner och besöka ålderdomshem med svenska låtar.
Då stannar det en stor taxibil utanför och sex unga gäster kliver in, direkt från Kulturkalaset. William börjar omedelbart hälla upp öl medan Doris delar ut några pärmar och sätter på dansbandsklassikern Inget stoppar oss nu. Det ­visar sig att hon läst sin publik helt korrekt. Medan Doris sjunger nynnar sällskapet med och två av dem, ­Johannes Hedlund och Frida Bjerkhede, börjar bugga. Mattias Furst sitter kvar vid bordet och bläddrar ­förstrött i pärmen:
– Det är hans fel att vi är här, säger han och nickar mot Johannes. Själv kommer jag absolut inte att sjunga i kväll.
Och Johannes är först upp men Doris lyckas listigt ­locka upp samtliga, utom en, i sällskapet. The House of the ­Rising Sun avlöser Eloise som avlöser Vindarna viskar mitt namn. Med en halvtimme kvar till stäng­ning går Mattias Furst ändå upp och sjunger Guldet blev till sand med mängder av inlevelse. När han går ner från scenen och möts av kompisarnas jubel frågar jag honom varför han ändrade sig.
– Grupptryck! svarar han med ett stort glädjerusigt leende.
Efter den avslutande allsången, Barbadoslåten Kom hem, lämnar gästerna lokalen medan Doris och William börjar städa i ordning. Jag frågar Doris hur hon tänker kring att karaokeboxen snart kommer till stan.
– Det är bra att det finns på fler ställen. Box, ålderdoms­hem, barnkalas … Det kommer bara att växa!

3 tips på ­karaoke­­­­låtar:

Every Breath You Take
Erik Sundfelt, Sing Sing:
”Många låtar är högre och snabbare än man tror. Den här är ett säkert kort, både låg och långsam. Men vill man ­imponera så tycker jag man nöter in hela Despacito på spanska hemma och bara går upp och sätter varje ord framför sina kompisar.”

Jag vill vara din, ­Margareta 
Kåre Ljunggren, ­karaokepionjär:
”En gång ordnade vi ett event på en motorcykelträff på High Chaparral. Jag skickade med värdinnan som åkte ner en massa hårdrock för ja, detta var ju hårda snubbar. När hon kom hem berättade hon att alla ”bara ville sjunga Margareta”. Det är en enkel text som många kan.”

The Loco-Motion
Doris Lau, Penang:
”Den som kör den får igång stället, det finns en dans till och den är inte särskilt svår att sjunga. Alla släpper loss, till och med den där coola indiekillen som blivit medsläpad på företagsfest med karaoke och sitter och tittar på sin mobil kommer titta upp och sjunga med. Jag lovar, jag har sett det hända flera gånger!”

Mest läst