Känslornas mästare romandebuterar

”Jag vet att jag alltid var rädd. Så länge jag kan minnas var jag rädd …"

Malou von Sivers tar en konstpaus. Hon har precis avnjutit en lunch på ­Oaxen, en lyxkrog som huserar i det gamla slupskjulet på Gamla Djurgårdsvarvet i Stockholm. Hon lanserar sin debut­roman och spelar in ljudbok samtidigt. ­Intervjuschemat är tajt. ­Malou själv har dock ett ­närmast hypnotiskt lugn över sig. Men när hon pratar om sin pappa är det första gången ­under intervjun som hennes ord och tankar börjar irra, som att de inte vet exakt vart de ska ta vägen.

Anledningen till att hon famlar efter formuleringarna är flera. En förklaring är att hennes pappa misshandlade ­henne fysiskt och verbalt under största delen av hennes uppväxt. Det sätter sina spår.

En annan förklaring är att hon bearbetat detta trauma hela sitt liv utan att få en förklaring från pappan. Nu har hon dessutom skrivit en skönlitterär roman med frågan: Är det möjligt att ärva ett sår genom generationer? Ett försök till förklaringsmodell av pappans beteende, som Malou själv behöver för att förstå allt det onda. Vilket inte betyder att den är sann. Men den är hennes.

– Min pappa var en person jag inte var trygg med. Men som jag ständigt längtade efter, säger Malou och konsta­terar att relationen är svår att beskriva i ord.

Vad som faktiskt har hänt och vad som är påhittat i debutromanen Mitt hjärtas oro vet nog bara Malou själv. Romanens narrativa nav är ett livsavgörande möte mellan figurerna Axel och Sara för hundra år sedan. Handlingen är påhittad men utgår från en gravsten och några fotografier. Dessutom har Malou hela sitt liv frågat äldre släktingar om hur det var när hennes far växte upp, i ett försök att lägga ett pussel och försöka försonas.

Har skrivandet varit terapeutiskt för dig?

– Absolut. Jag har haft behov av att förstå en människa. Förklara min pappas beteende. Vad var det som hände? Varför blev han som han blev? Det konstiga och paradoxala med honom är att i samma person fanns två personligheter. En som var väldigt känslig och kärleksfull. Men som blev en demon mot dem som var mest maktlösa, nämligen barnen. I dag minns hon inte längre exakt när misshandeln ­började. Bara hur den kändes.

– Det är så svårt att veta vad som är värst, den psykiska terrorn eller misshandeln. Jag rös till bara han gick bakom ryggen på mig, för man visste aldrig vad som skulle hända. Jag hade alltid en checklista i huvudet: har jag dammat trappan? Har jag ställt skorna rätt?

Det var först förra året som Malou von Sivers för första gången berättade öppet om sitt komplicerade förhållande till sin far, som sommarpratare i P1. Orden hon uttalade då finns också med i prologen till debutromanen.

Händer som kom farande som vapen genom luften utan ­förvarning.

Händer som luggade mig vid tinningarna där huden är som tunnast.

Händer som gav ärr både på kropp och själ.

Något Malou von Sivers ofta nämner när hon försöker förklara sina journalistiska bevekelsegrunder är att hon dras till “det mörka i livet”. Nu var det hon som öppnade upp sin mörkaste vrå för hela Sverige att se.

Sommarpratet gav ett enormt gensvar hos lyssnarna. Än i dag vet inte Malou om hennes mamma visste om vad som skedde. Men det tog många år innan skilsmässan var ett ­faktum, när Malou var i sena tonåren. Därefter hade hon ­sporadisk kontakt med sin far.

När vi möts är det bara någon vecka kvar till höstens premiär av hennes lång­körare Malou efter tio. I talkshowen blandas högt och lågt. Uteliggare och topp-politiker tas emot med samma varsamma hand. “Jag bjuder inte in folk för att slå dem på käften”, som hon sa i en intervju i podcasten ­Värvet nyligen.

När Malou von Sivers fick ta emot Lukas Bonniers Stora Journalistpris för tre år sedan blev hon ifrågasatt från flera håll. Att sända ett soffprogram på förmiddagen där relationer och alternativmediciner diskuteras med stort allvar är inte ett självklart högstatusjobb i ­mediebranschen. Det är så långt ifrån primetime man kan komma.

Det var nästan uteslutande mediemän som ifrågasatte hennes livsgärning. Andra kvinnliga journalister tog henne i försvar. Aftonbladets ­Natalia Kazmierska konstaterade att föraktet var stort mot hennes tittare, ”arbetslösa, hemma­mammor, sjukskrivna, skiftarbetare och äldre, de som har TV4 som sällskap på förmiddagarna.”

– Det är ju en helt horribel uppdel­ning i den journalist­iska världen, att det finns en manlig del med experter och siffror och en kvinnlig del där vi ska förstå det mänskliga psyket. Jag har många gånger känt att jag kunde gjort en enklare karriär, säger ­Malou när hon minns uppstånd­elsen.

Hon inledde sin karriär som samhällsjournalist och kom snabbt in på kriminalhistorier, intervjuade mördare.

– Jag försökte förstå ondskan. Redan då var jag ­intresserad av människors öden. Jag wallraffade också ­tidigt i min karriär och skrev en stor artikelserie inifrån ett ålderdomshem.

Hur lyckades du med det?

– Jag ringde runt till ålderdomshem och frågade om jag fick jobba ­extra. Jag använde mitt dopnamn Marie-Louise och så ljög jag och sa att jag var intresserad av att skriva en uppsats, säger Malou.

– En av de första sakerna föreståndaren berättade för mig var att ­samma dag som pensionen kommit var det fullt på parkeringen utanför. Fullt av anhöriga som kom och tog pensionen. Det var också gott om kärleksdramatik på ­hemmet. Kvinnor som lurade in män på sina rum, det var helt otroligt.

Malou von Sivers har levt ihop med maken Sten i över 38 år. De är ­bägge skilsmässobarn.

– Det är jag stolt över, att vi lyckats hålla ihop. När vi ­började träffas ville jag att han skulle läsa mig. Han skulle förstå vad jag ville ha i livet. Jag hade en dröm om att det var så kärlek skulle se ut. Men så är det inte såklart.

Har er relation krävt hårt arbete?

– Ja, fy sjutton, säger hon och berättar om makens okonventionella metoder för att vända ett gräl till ett skratt, som bland annat inbegriper att abrupt ­sluta gräla och lägga sig ned på golvet med fötterna mot varandra.

I dag tycks de vara oskiljaktiga.

– Det är otroligt häftigt att våga vara beroende av en annan person. Att man inte tappar sig själv eller sin självständighet trots att man är beroende. Han är mitt golv, mitt tak och mina väggar.

En annan person som kommit att betyda mycket för Malou von Sivers är författaren Monica ­Fagerholm, som har hjälpt henne genom skriv­processen. De ­bägge träffades när Monica var gäst i Malous program.

– Jag berättade att jag skrev på en bok och då sa hon (här skiftar Malou till en skarp finlandssvensk brytning) “Om du vill att jag ska läsa, skicka nåt! Skicka tjugo sidor!”

Så det gjorde hon. Sedan ringde de varandra varje ­fredag morgon. Fagerholm läste högt ur manuset och gav henne dramaturgiska råd.

Malou von Sivers har en lång och imponerande journalistisk karriär bakom sig. En av de mer minnes­värda intervjuerna är den med Monica Zetterlund, då svårt märkt av sin skolios. Det blev sångerskans sista ­i­ntervju. Och så den gången Malou intervjuade Aung San Suu Kyi och gömde intervjubanden i ­trosorna för att rädda materialet från säkerhets­polisen i Burma.

– Jag har velat få människors berättelser eftersom det är en del av vår samhällsberättelse, säger hon och sammanfattar sitt egenformade uppdrag väl.

– Ta exempelvis Donald Trump. Det hade väl varit jätteintressant att försöka komma närmare den här människan. Vem är han egentligen?

Politiken har kommit att intressera henne mer och mer. Inför valåret 2018 vill hon gärna se mer av de ­filosofiska frågorna, vilket samhälle vill politikerna bygga?

Tycker du det saknas tydliga ideologier i parti­politiken i dag?

– Jag tycker det är svårt. Socialdemokratin, som format folkhemmet och haft en väldigt tydlig ideo­logi, har gått vilse. Moderaterna likaså. I dag ser det ut som de unga människorna formulerar sina egna ideologier. Och det kan gå åt vilket håll som helst. Sverige går ju bättre än någonsin men ändå har vi ett klassamhälle där klyftorna växer.

Bortom vardagen i TV4-huset väntar skrivandet. Malou sitter just nu och arbetar med andra boken i sin trilogi. Den tredje väntar som ofärdiga idéer vid horisonten. Monica Fagerholm är fortfarande med som ­litterär coach.

Ulrik Petersson