Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Jonas Eek fick ett julkort med en otippad avsändare: Håkan Hellström. Bild: Per Wahlberg, Jonas Lindstedt

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jonas Eek: Avsändaren var allas vår Håkan

"Den första julen hade kunnat bli ett briljant sätt att gå under på. I stället blev det ett tecken på motsatsen – en tro på livet", skriver Jonas Eek i sin helgkrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Dagarna före jul singlade ett julkort ner här hemma. Det var en hälsning med perfekt tajming mitt i stöket och stressen och det kompakta gråa och blöta som omger oss, just när man börjat känna som att man var på väg att tappa det och trodde att nu faller allt. Det stod:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Bara blunda och håll fast,

som två boxare i sista ronden håller om varandra,

för att inte falla.

Igenkänningen var total. Hälsningen lyfte upp och lyste väg. Vi kommer att klara det.

Själv har jag aldrig varit en särskilt flitig julkortsskrivare. Flera gånger har jag stönat när det alldeles för sent har gått upp för mig att de där korten ska införskaffas, skrivas, frankeras och skickas. Ändå uppskattar jag traditionen. Att få en hälsning – ofta från någon man träffar lite för sällan – som lyfter upp och lyser väg fram emot jul.

Det julkort som i år damp ner i vår familj var ovanligt. Det bestod av både text och ton som strömmades in i vårt hem via diverse musiktjänster. Avsändaren var heller ingen personlig vän till familjen, utan allas vår Håkan Hellström. Han skrev:

Att tro på livet är en hård väg att gå.

Jag har sett så många briljanta sätt att gå under på.

Vid de orden började åtminstone jag känna igen en annan hälsning. Varje år sänder oss Lukas sitt evangelium som ett julkort från Betlehem. Stallet med krubban, stjärnan, åsnan, Maria, Josef och herdarna – allt bär bud om en tro på livet. Visst – det är en hård väg att gå. Men tro på livet, du också. Gud gör nämligen det.

Maria och Josef hade en hård väg att gå. Att ta sig från Nasaret till Betlehem på vintern, att vara ung och behöva föda sitt barn på resa, till på köpet i ett stall. Den första julen hade kunnat bli ett briljant sätt att gå under på. I stället blev det ett tecken på motsatsen – en tro på livet.

Gud tror på livet. Därför låter han sig födas i julnatten. Därför lägger han sig själv i människors händer. Med en önskan om att vi i hans efterföljd också blir barn, som låter oss födas på nytt och lägger våra liv i varandras händer. Först då kan vi ta emot Gud. Först när vi tror på livet. Inte för att det är en dans på rosor. Det är det nämligen inte – fråga Maria och Josef, eller Jesus för den delen. Men för att det är det enda vi kan göra.

När vi är på väg att ge upp vår tro på livet – och det kan hända den bäste – behöver vi lyssna till de julkort som singlar ner över jorden. Hälsningar om livet som lyfter upp och lyser väg. Från evangelister som Lukas och Håkan:

Ge aldrig upp, se en öppen väg

i alla svarta gränder.

Fortsätt hoppas på i morgon.

Vi kommer klara det. Gott nytt år!