Inför ett av de avgörande slagen under det amerikanska inbördeskriget lär en av nordstaternas generaler ha sagt till Abraham Lincoln: ”Mister President, låt oss be att Gud slåss på vår sida.” Lincoln ska ha svarat: ”Nej, låt oss be att vi slåss på Guds sida.”
Det är stor skillnad på de bådas förhållningssätt. Generalen förutsätter att den egna agendan är den rätta och ber om att få använda Gud för sin sak. Presidenten däremot, medveten om att han kan ha fel, ber om att själv få vara ett redskap för Gud.
Vi känner igen skiljelinjen genom historien in i vår egen tid. Några tar sin gudstro som utgångspunkt för att gå i krig, medan andra har samma tro som anledning till fredsarbete och socialt ansvarstagande. Någras religiositet leder till oro och ångest medan den för andra ger sinnesfrid och bidrar till försoning.
Gudstron är en stark drivkraft genom mänsklighetens historia. Men den har så många ansikten och så varierade konsekvenser att den religionspsykologiska forskningen har frågat sig: Är tron och religionen en destruktiv eller konstruktiv kraft? Svaret har visat sig vara ja – på båda frågorna. Vi har att göra med en tveeggad kraft som kan bidra till krig eller fred, polarisering eller försoning.
Inom religionspsykologin betraktar man därför en människas tro som en tredimensionell rymd inom vilken hon lever. Dels finns instrumentella sidor av tron – att gudstron kan vara ett medel att nå andra mål. Det är fullt naturligt och vi bär alla de dragen. Lite som Lincolns general.
Dels finns sidor i tron där andligheten får lov att vara ett mål i sig själv, höjt över allt annat – en trosviss överlåtelse till det som gudstron representerar. Noa som på Guds uppdrag byggde en ark, och som vi möter i den här helgens bibeltexter kan tänkas vara ett exempel på sådan tro.
Dessutom rymmer gudstron ofta sökande drag – ett slags öppen dialog med existentiella frågor väckta av livets svårigheter. En ödmjukhet inför det mångtydiga och svåra, kombinerad med en försiktig hoppfullhet inför framtiden.
Framtidsperspektivet är inte oviktigt. Den här helgen är Trons kraft temat i våra kyrkor. Och då ges hoppet en framträdande plats. Hoppet som är en riktning och rörelse ut mot medmänniskan och in i framtiden. Hoppet som hör samman med det vi ännu inte kan se.
Det kristna hoppet är inte ett hopp ut i tomma intet. I en av helgens texter läser vi: ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” Tron är hoppets grund.
Detta tror jag president Lincoln ger oss prov på, med sin ödmjuka bön inför det mångtydiga och svåra: ”Låt oss be att vi slåss på Guds sida.”
