Johnny möter våren i Prag – gång på gång

Med fast handlag rattar han runt den stora bussen på parkeringen utanför Liseberg. Hans röst är mjuk men bestämd och hela hans person inger trygghet. Johnny Persson är på väg till Hemsedal över helgen. Vilken gång i ordningen minns han inte riktigt. Däremot har han hållit koll på antalet bussturer till favoritstaden Prag. Men det var inte fråga om någon förälskelse vid första ögonkastet.

– Mitt första intryck var att det var en hemsk stad. Både människor och byggnader såg trista och grå ut. Jag tänkte för mig själv att hit vill jag aldrig åka tillbaka, minns Johnny Persson.

Det var 1987 – två år innan murens fall. Vi talar om tiden innan det var vanligt med GPS och mobiltelefoner. Kanske färgades hans första intryck av staden av att resan dit var ganska jobbig. Eftersom det var första gången han körde en busslast till fyra huvudstäder i Europa.

– Efter det har jag närmat mig Prag och blivit helt gripen av staden. Trots att det är en storstad, känns den småstadsaktig. Människor pratar med varandra som om de känner varandra, även om de bara träffas i samma stadsdel. På ett helt annat sätt än vad vi gör i Sverige, säger Johnny Persson som har fått flera goda vänner i Prag under sina resor dit.

– Folk är lite tillbakadragna först, men när man väl har fått kontakt så har det blivit vänner för livet.

I maj har han tre resor inbokade till Prag och kommer då upp i 298 besök i staden. Varje gång brukar gruppen stanna i en vecka och de bor oftast på samma ställe; i närheten av ett stort bryggeri.

– Den tjeckiska ölen är den absolut bästa, tycker jag. På senare år har det dykt upp en åtta, nio mikrobryggerier i staden. Sedan har Prag en fantastisk arkitektur. Staden påminner lite grann om Paris om våren; mycket blommor, fina parker och fantastisk utsikt uppe på kullarna.

Han läser nogsamt på inför varje resa han företar sig. Allt för att kunna berätta om de platser som bussen åker förbi. Hemma ligger böcker om historia på hög och han ser det som en egen kompetensutveckling i jobbet.

– Man lär sig alltid något nytt. Varje resa är en ny resa. Även om vi åker till samma platser, så är det nya människor och nya situationer som uppstår.

I dag arbetar han som frilansande busschaufför. Resebolagen ringer honom vid behov och en del bokar upp honom långt i förväg.

– Jag har varit anställd och det passar inte mig. Jag vill själv styra över när jag skall arbeta. Om det inte passar så vill jag kunna säga nej, förklarar han.

Hans yrkesbana började som militär i Karlsborg. Först i flottan sedan i signalregementet. Efter tre år förstod han att det militära inte passade honom. Då var han 23 år och en kompis i Örebro tipsade honom att köra linjebuss. Det ledde till att han erbjöds att köra en långfärdsbuss med skidåkare till Sankt Anton. Efter det var han fast.

– Att arbeta som busschaufför är fritt, även om det liknar militären lite; du skall hålla reda på bussen och du skall hålla reda på gruppen du har med dig i bussen, konstaterar Johnny Persson.

Numera har busschauffören flera roller. Förutom att köra, checka in på hotellet och vara guide, så tillkommer servering vid bussen, som nu senast när han körde ned till Dolomiterna. Då var det varm dryck före och efter skidåkningen. När gruppen väl kommit iväg till backen har han några timmar själv att åka, vilket är perfekt menar Johnny Persson som tidigare arbetat som skidlärare.

– Jag får vara med om så mycket. Det är en otrolig spännvidd. För mig är yrket som busschaufför perfekt. Det är aldrig långtråkigt, utan det är en avkoppling att köra. På natten är det nästan som meditation. Fast det är ett stort ansvar, men vi är alltid två busschaufförer, så man kan bytas av om man blir trött.

Har du något annat drömresmål än Prag?

– Jag har en liten dröm om att åka till Japan någon gång. Jag är intresserad av arkitekturen och människorna där. Någon gång skulle jag vilja sova i ett sådant där litet hus med rispapper till väggar.

Agneta Slonawski