Joanna vill bryta alla tabun kring självmord

ANNONS
|

Vid den 11:e nationella konferensen om suicidprevention, som äger rum i Göteborg 12-13 september deltar Joanna Björkqvist som volontär med ansvar för bokhörnan.

– Allt ifrån barnböcker till kurslitteratur om suicid kommer att finnas där. Jag hoppas kunna rekommendera rätt bok till rätt person. Men det handlar inte bara om att sälja böcker. Att prata om suicid är viktigt, så jag hoppas framförallt på många goda och djupa samtal, säger hon.

Joanna är väl förberedd. Som författare till två reportageböcker om självmord, har hon fördjupat sig i den litteratur som finns i ämnet. Men faktum är att hennes stora engagemang i just suicidfrågor beror på en tillfällighet. Efter att ha utbildat sig till journalist, arbetade hon växelvis som nyhetsreporter och lärare i många år. 2010 gav hon ut en roman på eget förlag och 2012 en handbok om bokutgivning ihop med en författarkollega. Lusten att jobba som journalist kom visserligen tillbaka, men Joanna kände att nyhetsrapporteringen var hon färdig med.

ANNONS

– Det enda jag visste att jag ville göra, var att fördjupa mig i ett ämne och skriva en reportagebok som kunde påverka och inspirera, säger hon.

I den vevan läste Joanna i en grupp på Facebook att en kvinna, som själv förlorat sin son i suicid, saknade böcker för anhöriga. Hon hade förgäves letat på biblioteket för att hitta något att känna igen sig i och bestämt sig för att själv skriva ner sin historia. Inlägget gjorde Joanna intresserad och hon kontaktade kvinnan för att ta reda på om hon ville vara med i hennes bok.

– Att hon sa ”ja” tog jag som ett tecken på att boken skulle bli av, säger Joanna.


    Bild: Nicklas Elmrin
Bild: Nicklas Elmrin

Sedan gällde det att hitta fler anhöriga, vilket inte var så svårt. Joanna intervjuade åtta personer som generöst och öppet delade med sig av sina tankar, erfarenheter och känslor kring en nära anhörigs död i suicid. Under arbetets gång fascinerades hon över att de att de fortfarande tyckte att livet var värt att leva, trots allt elände de varit med om. Boken kom ut 2015 och fick titeln ”Våra älskade orkade inte leva”.

– Först tänkte jag kalla den ”Våra älskade ville inte leva”. Men en av intervjupersonerna påpekade att det inte handlar om att vilja; de orkar inte, säger Joanna och tillägger att det var en viktig insikt för henne.

ANNONS

Hon fick fin respons på boken, men var helt oförberedd på att okända människor skulle höra av sig och tacka för att hon skrivit den.

– En läsare skrev att hon själv burit på självmordstankar till och från i 20 år, men att hon nästa gång dessa drabbade henne skulle ta fram min bok och tänka på hur illa hon skulle göra sina anhöriga. ”Boken blir min livlina”, sa hon. Jag grät när jag läste hennes mejl, säger Joanna.

Reportageboken är en bok för alla anhöriga, men också en bok för de som är intresserade av andra människors liv. Detsamma gäller ”När mörkret viker undan för livet”, som kom ut förra året. I den medverkar människor som funderat på och/eller försökt att ta sitt liv. Anledningen till att Joanna skrivit den, är den fråga som väcktes hos henne under arbetet med den första boken: ”Vad drev dessa människor till att ta sitt liv där och då?”

– Många anhöriga kunde inte svara på det. De enda som kan svara, är de som stått vid kanten och försökt. I min första bok är alla huvudpersoner döda. I den andra lever de. Jag vill vända deras erfarenheter till något positivt och förmedla ett hopp. Deras berättelser visar att det går att ta sig igenom mörkret och överleva, även om det många gånger är jobbigt.

ANNONS

Arbetet med bok nummer två var tungrott. En svårighet var att hitta suicidala personer som var villiga att medverka med sina namn; något som var viktigt, eftersom ett syfte med boken var att bryta tabun som skam och skuld. Dessutom hoppade flera intervjupersoner av under arbetets gång.

– De orkade inte läsa sina egna historier, säger Joanna och förklarar vikten av att de godkänt texten. De måste själva ta ansvar för sina berättelser. När boken väl är ute, är bollen i rullning och då är det för sent.

Det var svårt att hitta män som ville ställa upp och alla utom en hoppade av.

– Män är obekväma och ovana med att prata om sina svagare sidor, särskilt om de kommit över sina svårigheter. Då vill de se sig som starka.

Att kvinnor har lättare för att prata om sina suicidförsök beror på hur vi pratar med våra barn om känslor, menar Joanna och ger ett exempel:

– När små flickor slår sig, tar vi upp dem i knäet och gullar med dem. Men när killarna gör sig illa, blåser vi på såret och säger ”upp igen”. Vi måste behandla barnen lika och ge dem ett språk så att de kan prata om det som är svårt.

ANNONS

1 500 personer i Sverige tar varje år sitt liv.

– Suicid är ett av våra största samhällsproblem. Det är hög tid att vi gör något åt det, säger Joanna som vill se en ändring i skollagen. För några decennier sedan ingick det inte i skolans uppdrag att undervisa om sex och samlevnad. I dag är det en självklarhet. Samma borde gälla suicidprevention. Det skulle rädda liv!

Joanna Björkqvist

Ålder: 49 år.

Bor: Onsala.

Yrke: Journalist, författare och redaktör.

Familj: Make och två tonårsbarn.

Intressen: Böcker. Skapande verksamhet som att måla, smida silversmycken och fotografera. Matlagning och resor.

Aktuell: Som volontär vid ”Suicidprevention 2017”.

Fakta: Konferens

  1. 12-13 september äger en nationell konferens om suicidprevention rum på Svenska Mässan i Göteborg.
  2. Konferensen riktar sig till alla som arbetar i människonära verksamheter, professionellt eller ideellt, men också till politiker, myndigheter och organisationer som kan främja suicidpreventiva åtgärder inom sina ansvarsområden. Även företagsledare, privata arbetsgivare och privatpersoner välkomnas.
ANNONS