Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/5

Jill Johnson tar Las Vegas till Göteborg

The Strip i Las Vegas, ett Disneyland för ­vuxna. Det är ­september och fyrtio grader varmt, glamouröst, extravagant och dekadent. Det är hit Jill Johnson kommit för att samla inspiration till sin storshow i Göteborg.

På lyxhotellet Signature MGM, ett stenkast från The Strip, finns varken enarmade bandi­ter eller pumpande musik, här är det svalt och tyst. Jill Johnson har anlänt dagen innan och trots att hon rest flitigt mellan Sverige och USA de senaste tjugo åren är det första gången hon besöker Las Vegas. Om några veckor ska USA:s hittills dödligaste masskjutning ta plats just här, men det är det ännu ­ingen i staden som vet. Ännu andas den bara nöjen: kasinospel, nattklubbar, ­lyxrestauranger och musikshower med världsnamn.
Jill Johnson har kommit hit som en del av förberedelserna inför sin egen scenshow That’s Life, en blinkning till Frank Sinatras klassiska spår med samma namn. Showen har premiär på ­Gothia Towers i början av november och ska kunna mäta sig med de bästa showerna i Vegas. Enligt ­regissören har ”ingenting liknande tidigare gjorts i Sverige”. Det inne­bär en 22-manna­ensemble, nycirkusartister, ­visuell konst, ­rörliga scengolv och kostymer signerade mode­skaparen Lars Wallin. Och så Jill i huvudrollen.
– Jag känner mig så otroligt priviligierad som får göra en sån här show, är det första hon säger när vi träffas.
Jill Johnson kommer exakt på den överenskomna tiden. Håret uppsatt och med ett fast handslag ser hon en rakt i ögonen när hon hälsar. En bekant som jobbat med henne säger att det egentligen bara är en sak man behöver veta ­inför en intervju med Jill Johnson: hon tål inte bullshit.
– Jag hoppas att hen menade det på ett bra sätt. Ibland får jag höra att folk är rädda för mig, men jag är väldigt snäll, jag gillar bara när folk är raka och tydliga mot mig.

Jill växte upp med mamma, pappa och två yngre syskon i Ängelholm. Redan som tretton­åring började hon turnera runt Sverige, Norge och Danmark som solist i countrybandet ­Tomboola Band. Hemma var hon den omhuld­ande och ­ansvarsfulla storasystern.
– Det var ingen som tvingade mig att vara omhändertag­ande, jag bara tog den rollen.
I skolan hängde hon inte med det tuffaste gänget, men hade alltid många vänner. Eftersom hon turnerade umgicks hon också mycket med vuxna och kontrasten blev stor när det ringde in till skolan på måndag morgon.
– Jag var nog ganska brådmogen och tyckte ofta att folk i min egen ålder var barnsliga, samtidigt som jag själv lekte med trähästar långt upp i åldrarna.
Musiken pockade ständigt på hennes ­upp­märksamhet och skolan fick komma på ­andra plats.
– För att få bra betyg var jag tvungen kämpa jättehårt och eftersom jag ändå ville bli musiker valde jag bort plugg­andet och gick ut gymnasiet med usla betyg.

Vi rör på oss för att hinna ta bilder i skymnings­ljuset. Uppe i luften ­cirkulerar helikoptrar, på ­gatunivå trängs limou­siner, Teslor och bilar som gör reklam för utflykter till Grand Canyon. Svensexor, turister, Elvis-imitatörer och nygifta par blandas med uteliggare och män som delar ut ­flyers för strippklubbar. På Las Vegas ­Boulevard finns alla samhälls­klasser och hela känsloregistret.
Vi kör vidare mot downtown där stämningen från det gamla Vegas lever kvar. Neonskyltarna ser ut att vara reliker från 1940-talet och det är inte svårt att föreställa sig The Rat Pack i stadsbilden. Här är det också tjockt med folk, men kontrasterna är inte lika stora som på The Strip. Jill är klädd i en svart festblåsa och höga klackar. Trots att hon är långtifrån ensam om att vara tjusigt klädd stannar människor upp och tittar på henne. Det är fortfarande frukt­ansvärt varmt ute. Men Jill låter sig inte störas av det och när en berusad man vill ta en bild går hon vänligt med på det.
Vi står vid sidan om och producenten berättar att Johnsons scenshow ska vara både The Strip och Downtown. Modern och flashig, värdig och klassisk. I Göteborg kommer hon att framföra låtar av några av de största amerikanska ­artisterna från 1940-talet och framåt, det blir bland annat Frank Sinatra, Cyndi Lauper, Dolly Parton, Bruce Springsteen och Beyoncé.
Jill Johnson vann Melodifestivalen 1998 och blev Jill med hela svenska folket.
– Jag hade jobbat som musiker sedan jag var tretton år, men kallades ändå debutant, ­berättar hon. 
Kanske berodde det på att hennes genre country inte ­genererat något brett intresse vid den tiden, men den pampiga popballaden Kärleken är gick hem i stugorna. Först när hon åkte till USA och tog ett större avstamp i den amerikanska countryn blev det lättare för svenskarna att ta till sig hennes musik.
Kärleken till USA bestod och resulterade 2014 i Jills succé som programledare för tv-programmet Jills ­veranda, som spelas in i Nashville. Trots att hon på tv-galan Kristallen 2014 vann priset som bästa kvinnliga program­ledare vill hon ändå inte titulera sig så. (”Jag är ju inte utbildad till programledare, jag bara pratade med gästerna”). Snart är det dags för premiären av den tredje säsongen i SVT.

I början av karriären uttalade sig Jill ogärna om frågor som inte rörde hennes musik, kallade sig själv ”dåligt insatt” när feminism kom på tal och ville inte prata politik. Numera tycks hon trivas bra med att diskutera viktiga och många gånger svåra ämnen – det gör hon i programmet och idén till Jills veranda kom från henne själv. Men hon är fortfarande noga med att inte själv ta för mycket ställning i olika frågor, det är gästerna som är viktiga.
– Det har varit så stort för mig att få tillbringa flera dagar med Verandagästerna. Alla har lärt mig något om livet, om hur det är att vara rasifierad, om hur det är att vara lesbisk och feminist och om hur det är att vara nära döden, för att nämna några. Jag har också fått en insikt i hur lika vi människor är.
Den svårt cancersjuka journalisten och författaren Kristian Gidlund var en av dem som besökte Jills veranda i den första säsongen.
– Kristian fick mig att känna tacksamhet för varje steg jag får ta, han hyste en sån enorm kärlek till livet. En sådan känner man bara när man kysst döden.
När programmet spelades in hade han så ont att han ibland måste pausa, ta morfintabletter och sedan vila en stund. I en scen sjunger han låten Follow the lights och säger efteråt att han under sången inte kände nån smärta alls. Jill Johnson är inte förvånad.
– Jag förstår honom. Det händer något magiskt när man sjunger, något som gör att man glömmer allt annat, trötthet, fysisk smärta och sorg.

Om sången har en läkande effekt på Jill är det samma sak med staden Nashville. Det är ingen slump att Jills veranda ­spelas in just där. ­Kärlekssagan mellan henne och countrystaden har pågått länge, ”i N­ashville är jag en del av ett sammanhang”. Första gången hon åkte dit  var år 2000, som mest har hon rest till Nashville fyra gånger om året. Det kommer ändå inte på fråga att ­permanent flytta till USA. Allt bilkörande, alla skol- och hälsovårdsavgifter, segregeringen och de djupa samhälls­klyftorna gör att hon inte vill bo permanent i Amerika.
– Kanske kunde det ha funkat utan barn, men nu stannar jag i Borås.
När hon reser in i USA sätter hon avsiktligt på sig skygg­lappar och fokuserar enbart på musiken och vänkretsen. Flera av Jill Johnsons närmaste vänner, de flesta musiker, bor i ­Nashville. Här finns bland andra Liz Rose som skrivit låtar för Taylor Swift.
– När jag lärde känna Liz brukade jag städa och laga mat hos henne som tack för husrum, nuförtiden är hon stormrik och jag har mitt eget gästrum i hennes jättestora hus.
Politiskt står de långt ifrån varandra, det är musiken som är kittet i vänskapen. Johnson anstränger sig för att förstå sin amerikanska bekantskapskrets som tyckte att valet mellan Hillary Clinton och Donald Trump var ett val mellan pest och kolera. Att Trump var okvalificerad och att Clinton var kall.
– Mina amerikanska kompisar är inte så politiska. De vill bara inte betala en massa skatt på sina inkomster. De förstår inte fördel­arna med välfärdsstaten vi har i Sverige. ­Samtidigt fattar jag att det skulle ta en hel generation för att bygga upp en välfärd i USA och vilken generation skulle ­vilja ­offra sig för nästa?
För Jill Johnson har ­musiken alltid varit en mötes­plats där politiska riktningar och ekonomiska klyftor har suddats ut. När hon i den första säsongen av verandan träffade den hemlösa countrysångaren Doug Seegers fick hon ändå ett konkret exempel på hur skoningslöst det ameri­kanska ­samhället kan vara för de utslagna.
– Det fina med verandan var att se hur bra vi har det i Sverige, vårt land slår USA i nästan alla jämförelser. Sam­ti­digt blir det i slutet av varje avsnitt tydligt att vi svens­kar också tampas med en massa problem som ekonomiska ­klyftor, ojämställdhet, fördomar och så vidare. Sverige har fortfarande mycket att jobba på.
Nashville lärde henne att historierna är det centrala, att det är i texterna det viktiga finns och att musiken sedan bär upp orden. För hennes egen del har berättelserna inte alltid kommit naturligt.
– När jag kom till Nashville första gången hade jag knappt haft någon motgång i livet och det gjorde det svårt att skriva tunga texter.

Vi är tillbaka på The Strip för att gå på ­Jennifer Lopez ­Vegasshow All I have på Hotel Planet Hollywood.
För ett knappt år sedan, på Billboard Women of the ­Year-galan, höll Madonna ett tal om åldersdiskriminering gentemot kvinnor i musikbranschen. Hon sade bland annat att vara ­kvinna och åldras är det mest provocerande man kan göra. Lyckligtvis finns det undantag och Jill ser ännu många år framför sig som artist.
– Min karriär tog ordentlig fart ganska sent i livet och jag är tacksam för att musiken just jag gör inte är åldersrelaterad. Jag kan hålla på så länge jag är frisk och tar hand om mig.
Uppe på scenen bekräftar 48-åriga J-Lo att kvinnors musikkarri­ärer inte behöver ta slut vid trettio. Den vältränade stjärnan sjunger, dansar och småpratar med publiken i timmar. För Jill handlar ”att ta hand om sig” i praktiken om att springa två-tre gånger i veckan (”men jag tycker inte att det är ­speciellt kul”), och att umgås med sina döttrar.
– Vi är väldigt fysiska och kärleksfulla med varandra, ­kramas hela tiden och pratar om allt.

Och så handlar välmående om att omge sig med rätt människor.
När Jill var runt 35 gjorde hon en rensning i bekantskapskretsen. Kvar blev bara dem som bidrog med positiv energi. En av de bästa vännerna i dag är Andrea, mamma till exmannens äldsta dotter. I början var det inte lätt, men vänskapen tog fart och fördjupades för fem år sedan när de bägge av en slump jobbade tillsammans med en produktion.
– I dag är vi som systrar. Andrea har varit en väldigt fin länk, stöttat både mig och min exman genom skilsmässan.
Jill återkommer ofta till hur tacksam hon är över sitt liv och hur priviligerad hon känner sig som ska få göra scenshowen i Göteborg. ”Detta är något man gör på toppen av sin karriär”. Vid sidan av att vara väldigt duktig på sitt jobb ­verkar den magiska kombinationen för att bli en av Sveriges största artister vara att känna tacksamhet och inte ta någon bullshit.

 Jill Anna Maria Werner Johnson
Ålder: 44 år.
Bor: Borås, Ängelholm och Stockholm.
Familj: Döttrarna Havanna, 13 år, Bonnie, 7 år, och barnens systrar Felicia och Maxine.
Bakgrund: Svensk countrysångerska och låt­skrivare, fick sitt stora genombrott i Melodifest­ivalen 2001, då hon vann med låten Kärleken är.
Aktuell: Med showen That´s life på Gothia Towers, en tredje säsong av Jills veranda i SVT och julskivan Christmas island.

Mest läst