Hon hälsar med rejält handslag och stort smittande skratt. Hivar in min väska i bagaget och lämpar av den vid vårt boende innan hon kör vidare till bussgaraget. Hon kör snabbt, girar vant, vet var det är enkelriktat, gasar på rätta ställena och vips är vi vid Reykjaviks stadstrafiks bussgarage. Jenny kliver in i fikarummet, hon är en sån där som intar ett rum, skämtar med kollegorna och chefen, utan att direkt invänta reaktionen och så det där stora hjärtliga leendet som tycks svepa med alla i sin väg.
Vi kliver ombord på en av de gula elektriska bussarna och vi far genom stan, medan hon berättar om sina tjugo år på Island som hon kommit att betrakta som sitt hemland.
– Här är det på något sätt lättare att leva. I Sverige finns så mycket förbud, förväntningar, regler och allvar. Islänningarna oroar sig inte lika mycket. Under alla mina år här har jag aldrig hört någon säga att det där inte går. Här finns en tillit att allt ordnar sig och alla är väldigt hjälpsamma.
1999 var hon en äventyrslysten, nyfiken nittonåring som reste till Island för hästarnas skull.
– Jag jobbade mig runt på gårdar uppe i norr. Och jag, en tjej från Askim som aldrig haft skit under naglarna, hjälpte under första året sådär 300 lamm och kalvar till världen.
En gång hamnade hon på en gård där djuren vanvårdades.
– Det låg döda djur på gödselstacken, jag gjorde vad jag kunde och sen anmälde jag bonden, struntade i att jag inte fått betalt, bara tog min ryggsäck och gick ut på landsvägen, liftade vidare och sökte nytt jobb.
På en av gårdarna träffade hon Guðmundur, syskonbarn till arbetsgivaren.
– Jag låg under en traktor när han bjöd ut mig på vår första dejt, ler hon,
Flyttade till Reykjavik
De blev ett par och hon flyttade med honom till Reykjavik. Jobbade ett par år som stalltjej och turledare på Ishestar, ett av Islands mest kända turridningsverksamheter i närheten av Reykjavik.
– Det var hur kul som helst, även om lönen var dålig och mycket jobb.
Sedan gjorde hon ännu ett lappkast i livet och började jobba i bokhandel.
– Det var långt från lantlivet och hästarna, men där var jag i tre år tills första barnet kom 2003.
Jenny fick havandeskapsförgiftning och det blev en dramatisk förlossning. Barnet kom alldeles för tidigt, var liten men stark, medan Jenny i princip var död i två minuter, berättar hon sådär i förbifarten. Tre år senare kom nästa dotter. I dag är döttrarna 13 och 16 år och tvåspråkiga.
– Jag pratar alltid svenska med barnen hemma och Guðmundur isländska, så de växlar hej vilt mellan sina två modersmål. Och varje sommar åker de till Sverige under en månad.
– Jag vill att barnen ska få en kontinuerlig koppling till Sverige och lära sig språket på plats, säger Jenny bestämt.
Älskar sitt nya jobb
Efter att ha arbetat som apotekare, guide på bussar började hon nyligen sitt jobb som busschaufför i Reykjavik och stortrivs. Hon rattar den stora bussen,
– Jag gillar att träffa folk och sprida glädje. Jag brukar skoja med folk i micken. Det glittrar till i ögonen.
– Man måste ha roligt, säger hon och ansiktet lyser upp av ännu ett skratt.
Parallellt med jobb och familjeliv har hon tillsammans med ett par andra hästägare ett inackorderingsstall i utkanten av Reykjavik.
– Min första häst köpte jag billigt från Ishestar när jag märkte att han började bli trött på att bära turister många timmar per dag. Så jag la lite pengar på kontoret, tog på honom grimma och några balsnören till tyglar och red honom barbacka över bergen till ängarna vid vårt sommarhus där gick han tills han blev 35 år.
Genom åren har hon trillat av, skadad sig rejält, läkt och upp igen. Nu har hon skaffat en yngre häst. Det känns liksom logiskt, motgångar blir till utmaningar och nya tag för Jenny.
Fascinerande omslag i vädret
När vi en tid senare hörs igen är jag tillbaka i Sverige, medan hon sitter insnöad i sommarhuset.
– Det stormar utanför, knakar i väggarna och vi är fast i huset. Man så är det här, man vet aldrig vart vädret tar vägen, hur dagen blir. Vi pratar vidare om Island, som hon levt i under hela vuxenlivet.
– Jag är numera isländsk medborgare. Livet är bra här, lönerna kunde vara högre, maten och boendet billigare och skatten lägre, suckar hon, men det dämpar inte kärleken till ön och islänningarna.
Och att det alltid finns något kvar att upptäcka. Hon berättar om resan de ska göra nästa år här hon fyller fyrtio.
– Då ska vi ta ringen runt Island för att se hela ön. Förbi alla stora vattenfall och trakter jag ännu inte sett.
Eldsprutande vulkan
Naturens kraft och övertag fascinerar henne, vulkanen Heklas utbrott för arton år sedan avskräcker inte heller. Då var Jenny nära och på fel plats, och minns det tydligt.
– Jag var livrädd, snön vara askgrå och trots att det var kallt kom varma stötar i luften och ur vulkanen sprutade eld och röd lava. Historierna är många och glädjen över att ha funnit sin plats på jorden går inte att ta miste på.
– Jag älskar detta land, hästarna, min familj och den sociala gemenskapen Fjällen, naturen och tystnaden som man kan finna mitt i ingenstans och de stora vidderna.
Och på frågan om hon kommer stanna för alltid är svaret tveklöst.
– Här är hemma för mig, jag känner mig mer isländsk än svensk. Detta land har tagit in mig och jag flyttar aldrig härifrån.
Jenny Johansson
Ålder: 39 år.
Bor: Kópavogur, Island.
Kommer från: Askim.
Familj: Sambo Guðmundur. och döttrarna Isabella och Gabriella, samt styvbarn Guðmundur-gunnar och Glódis och deras fyra barnbarn.
Intressen: Jeepturer med min sambo. Turer med mina barn och hästarna.
Gör: Jobbar som busschaufför
Gillar allra mest med Island: Det är vackert och lugnt. Men ändå full rulle
Mest överraskande med Island: Landskapet som är så otroligt vackert och mystiskt.
Saknar från Sverige: Min familj och svenska maten.
Drömmer om: Ett långt och underbart liv med familjen. Skratt och ännu mera äventyr med familjen.
