Jarl har vigt sitt liv åt njurmedicin

– Nu ska du få åka limousin, säger Jarl Ahlmén och bjuder på skjuts hem till sig i sin Skoda.

Han är uppenbart förtjust i Kungsbacka, dit han nyss flyttat. Blomsterprakten i rondellerna imponerar på honom och lekplatsen som vi passerar, ser så spännande ut att han själv skulle vilja testa den. I den sprillans nya lägenheten bjuder han på kaffe med dopp, medan han ser tillbaka på sin långa läkargärning.

– Jag föddes 1936 på Molinsgatans BB i Göteborg och badade i en plåtbalja på Gottskärs brygga som baby, säger han.

Sen flyttade familjen till Borås, där Jarl bodde fram till och med studenten. Hans stora intresse under uppväxten var idrott, vilket märktes på betygen.

– Vi var 17 i realklassen och 13 fick gå om. Vi hade ont om tid för hälften av oss spelade basket och hälften ishockey. Jag spelade båda, säger han och tillägger att det gick väldigt bra sedan för alla som gick om.

Under sitt sista gymnasieår hade Jarl enskilda samtal med sin klassföreståndare om betyg och framtida studier.

– Han hade fått för sig att jag skulle bli sjökapten och det lät jag honom tro, säger Jarl som redan bestämt sig för att bli läkare. Varför? Ja, det vet jag inte; kanske för att farfar gärna hade velat bli det, men inte hade ekonomiska möjligheter.

Att börja läsa medicin var en chock för Jarl, som fick studera på en helt annan nivå än den han var van vid. Samtidigt tyckte han att det var väldigt spännande. Inledningsvis intresserade han sig för bakteriologi för att så småningom övergå till njurmedicin.

– Som ung doktor fick jag själv blanda till dialysvätskan. En stor hög salt skulle blandas med 50 liter vatten. Jag stod och rörde med en stor slev i något som liknade en tvättgryta; det var ju viktigt att blandningen blev bra.

Den medicinska tekniken fascinerade Jarl. När han började på Sahlgrenska 1964 saknade sjukhuset dialysapparater och hyrde en från Mölndal.

– Men 1967 fanns där tre maskiner på samma vägg och biträdena byggde dialysenheter för varje individ. Det var sensationellt!

För Jarl var det självklart att alla som behövde dialys skulle få det, men så hade det inte alltid varit. De första patienterna i världen som fick dialys, ingick i en etiskt tveksam studie i Seattle 1960. Några fick dialys, andra diskriminerades på grund av hög ålder eller psykisk sjukdom. I dag får alla njursjuka någon typ av behandling. En del har behandlats i 30-40 år och kunnat leva trots biverkningar.

– Det är patientens livskvalitet som ska styra vården. En vanlig rutin är att patienten får dialys under fyra timmar tre gånger i veckan. Det är ingen bra behandling, men ofta det bästa man kan åstadkomma. Ju mer individualiserad dialys, desto större chans att få en hög livskvalitet. Transplantationspatienter har en högre livskvalitet är dialyspatienter, eftersom de är fria att bestämma över sin tid.

Små dialysenheter är att föredra, tycker Jarl som själv medverkat till att inrätta sådana, bland annat i Kungsbacka.

– Patienten ska komma en viss tid, ofta med taxi. Om det krånglar på en stor avdelning, vilket det ofta gör, får patienten vänta och kostnaden för taxi blir stor. Men det syns inte i sjukvårdens budget. Dialysverksamhet norr om Uppsala är mycket dyrare på grund av långa transportsträckor.

Numera sköter cirka 130 personer i Sverige sin dialys själva i hemmet.

– En positiv utveckling! Det innebär en stor frihet att exempelvis slippa dialysera på lördag kväll och i stället göra det på söndag förmiddag, säger Jarl.

Tillsammans med en kollega har han tagit patent på en metod som skulle kunna förfina dialysen. De första försöken gjordes i Utah och resultaten var mycket positiva. Patentet är godkänt i USA, men mer pengar krävs för att utveckla metoden, så att den kan användas på människor.

– Men jag är inte 50 och kan inte driva det längre, säger Jarl.

1986 flyttade Jarl sin verksamhet från Sahlgrenska till Skövde.

– Stugan hade blivit för trång. Jag kände att jag inte längre kunde påverka organisationen.

Några år senare åkte han till Boston för att lära sig mer om kvalitetsstyrning; ett ämne som fortfarande engagerar honom starkt.

– Om man ska få till stånd en kvalitetsstyrning måste man börja på golvet.Det går inte att skicka ut papper från en hög nivå, för det slår aldrig igenom. Verksamheten måste lyssna mer på personalen.

Utbildning för såväl personal som patienter, är A och O för kvalitetsstyrning. Jarl tog därför initiativ till Nationella Njurkonferensen, som sedan 1998 ordnats varje år i Göteborg. Den är unik i sitt slag just för att den samlar både patienter och medicinsk personal. I år hålls den 7-8 oktober, men för första gången utan att Jarl varit med i programgruppen.

– Jag får väl gå dit och visa mig i alla fall, säger han.

Ingemo Orstadius

namn@gp.se