"Jag var så trött på den där Jens Lekman-karaktären"

ANNONS
|

Jens Lekman, popkosmopolit med hela världen som spelplats, uppenbarar sig i gråvädret på parkeringsplatsen utanför Lärjedalens kafé & trädgårdar med neddragen keps och frusna händer begravda i rockfickorna.

– Jag var på Redbergsplatsen och väntade på vagnen när jag skulle hit. Då kom det fram några tolvåringar som hade en skoluppgift som gick ut på att fråga folk om de skulle ha ändrat på något de gjorde i grundskolan om de fick resa tillbaka i tiden, berättar han.

– Jag sa att jag nog inte skulle ändrat på någonting. Det som varit dåligt eller svårt har väl gjort en till den man är. ’Ja men det är sant faktiskt, då skriver vi det’ sa ungarna. Så vände de sig om till en man som satt på en bänk med en öppnad spritflaska och frågade samma sak. Han bara stirrar ner i marken och så säger han: 'Har ni tid att ta en kaffe?'

ANNONS

Jens lekman kommer hungrig men kaféet är stängt så vi går upp till Angered centrum och hittar ett lunchfik. Hammarkullens Jonathan Richman har alltid gått de krokiga vägarna och i dag går de via en värmande linssoppa med salladsbuffé där Jens först missar de goda vinbladsdolmarna.

– Det blir mycket sörplande på din inspelning, säger han och nickar mot min surfplatta.

Han växte upp tre hållplatser härifrån, scendebuterade som träd i Rödluvan på Hammarkrokens dagis (den lite äldre Jose Gonzáles som gick på samma dagis kan ha spelat gran) och började snickra ihop poplåtar som tonåring. Så småningom nådde han en hängiven publik via internet, skickade en demo till ett enda skivbolag, amerikanska Secretly Canadian, som gav honom kontrakt samtidigt som Ola Borgström och hans nu legendariska etikett Service jagade honom på hemmaplan. Alla föll handlöst för indievärldens störste och mest hopplöse romantiker.

"Svårt att få direkt respons"

Med andra albumet Night falls over Kortedala som släpptes 2007 kom genombrottet. Skivan blev grammisnominerad och Jens Lekman vann kategorin Årets pop på P3 Guld-galan. Då flyttade Jens till Melbourne för kärlekens skull och blev kvar där tills visumkrångel tvingade hem honom. Nästa album, I know what love isn´t, kom 2012. Sedan blev det tyst.

ANNONS

– Jag turnerade väldigt mycket med den skivan som var ganska stillsam och sorgsen. Det var svårt att få någon direkt respons på låtarna och det tog ganska hårt på mig.

Så Jens försökte skriva nytt material direkt efter sista konserten. Satte upp olika regler för att sparka igång kreativiteten utan att få till det. Gjorde nästan klart en skiva 2014.

– Skivbolaget tyckte att om du släpper det här så är det kanske din tredje bästa skiva. Och det är lite jobbigt när det är ens fjärde skiva … men jag har tur som har ett skivbolag som är ärligt mot mig. Efter det gick jag runt hela hösten och kände mig helt värdelös, det var inget kul just då.

The opposite of hallelujah, kanske.

Då fick han en galen idé - han skulle skriva och ge ut en låt i veckan. Det blev till Postcards, 52 spretigt tonsatta vykort postade i flykten.

– I åratal hade jag tänkt att jag inte får släppa något som inte är klart. Nu var det som att jag skrev ett kontrakt med resten av världen – att jag, Jens Lekman, förbinder mig att fortsätta att skriva, utvecklas och inspireras. Det var sådan stress och panik i början, sen släppte det. Hälften av låtarna är inte jättebra men där finns några som jag aldrig kunnat göra inom andra ramar. Och ibland blev det fantastiskt bra.

ANNONS

Snart nytt album

För det blev en skiva till slut. Den 17 februari släpps nya albumet Life will see you now men han har fortfarande inte riktigt klurat ut vad det är han gjort. Han hoppas att vi ska hjälpa honom, snart är låtarna våra.

Postcards öppnade också andra dörrar. Ett konstcenter i Cincinnati i Ohio hörde av sig och undrade om Jens ville göra något hos dem. Så föddes projektet Ghostwriting, där han tonsatte andras berättelser.

– Jag var trött på den här Jens Lekman-karaktären i mina låtar samtidigt som jag ända sedan jag började med musik fått mycket mail från lyssnare. Det här är min teori men jag tror att man kan vara mer förtrolig med en främling än med sina närmaste för att en främling dömer en aldrig på samma sätt. Jens efterlyste nya historier på hemsidan, åkte till Cincinnati, intervjuade ett tiotal personer och skrev låtar utifrån deras berättelser. Slutligen spelade han några av låtarna för dem han intervjuat.

En tid senare gjorde han samma sak för Konstbiennalen i Göteborg.

– Det var otroligt rörande att få kliva in i någon annans kläder, jag kommer aldrig uppleva de här historierna själv. Mot slutet av året kände jag att ok, nu kan jag ta tag i den där jävla skivan igen.

ANNONS

Konserter över hela världen

Jens Lekman har en väldigt spridd fanbase. Han kan åka till New York för att testa sina nya låtar live eller spela med stråksektionen i Shanghais symfoniorkester i arrangemang av Van Dyke Parks. Men han kan lika gärna ställa sig på en scen till stöd för Göteborgs kvinnojour eller hungerstrejkande palestinier på Järntorget.

Eller för den delen sätta upp en vardagsrumsturné tillsammans med sin flickvän och spela på små orter som Fengersfors, Smedjebacken och Svalöv.

– Vi spelade hemma hos folk som bjudit hem oss. Det var väldigt mycket känslan att vi gör det här tillsammans. ”Kulturdemokrati” skrev någon och jag blev väldigt stolt. Det var som musikalisk socialism.

Jens verkar ha en medveten tanke om det mesta. Som detta med att han så ofta omgett sig med kvinnliga musiker. Från början handlade det mest om att han råkade ha många tjejkompisar som var musiker, blev på grund av reaktioner till en medveten agenda. Man kan bara höra folk säga ”Kurt Olsson och damorkestern” eller ”kolla, där står Jens Lekman med sitt harem” ett visst antal gånger.

– Det måste bli mer normaliserat, det ska inte behöva vara en grej. Det finns så många band som bara består av män och jag tror inte att det bara är något som händer för att det saknas kvinnliga musiker. Män väljer män.

ANNONS

Ur högtalarna hörs John Lennons Happy Xmas (War is over). Lunchen är också över och Jens vill inte ha kaffe. Kanske hade det ändå inte varit lika gott som koppen Drew Barrymore bjöd på i Los Angeles en gång när hon ville ha med några av hans låtar på soundtracket till hennes regidebut Whip it. Jens konstaterade på sin blogg hur absurt hans liv blivit, att han kan skriva låtar och turnera som en tok och i slutändan är det över en fika (och ett samtal om apor) med Drew Barrymore som pengarna kommer. Lika absurt är kanske att här sitter Hammarkullens finest i vimlet på Angered centrum och inte en människa vid grannborden vet vem han är. Då har han ändå blivit omsjungen av den brittiska artisten Tracey Thorn. ”Oh Jens, oh Jens, your songs seem to look through a different lens.” Men det är kanske så Jens vill ha det, får han bara skriva och spela sina låtar är han nöjd.

Fick slänga flera kartonger med skivor

Vi tackar för maten, går ut i kylan och traskar tillbaka till Lärjedalens trädgårdar där fotografen väntar. Jens har plåtats framför höghusen i Hammarkullen tidigare men att växa upp i förorten var lika mycket gröna träd som grå betong, det är grönskan han vill åt nu. Även om grönskan är ganska grå i dag.

ANNONS

I Lärjeåns dalgång hamnar vi snart vilse när Jens berättar om trippen till Paris för att göra intervjuer för nya skivan och där två journalister ställde in. Varför? De tyckte skivan var för glad.

– Jag blev helt paff. Det här är väl ingen glad skiva? Men jag gjorde några andra intervjuer och insåg att skivan är jäkligt färgglad och rytmisk. Till och med de sorgsnaste låtarna har calypso, disco och gospel i sig. Fast fransmän är ju ofta inte så bra på engelska, journalisterna förstod kanske inte texterna.

Förra skivan kom ut när folk slutade köpa cd-skivor. Det slutade med att Jens fick slänga ett antal kartonger med skivor som han fick returnerade från OKQ8. I know what love isn´t var uppenbarligen ingen skiva som folk köpte på bensinmackar. Kanske inte på så många andra ställen heller.

– Man ska jobba med sponsorer och företag i dag. Jag tycker det känns jättehemskt. Det blir ju lite problematiskt när någon säger att vi gillar den här låten för den skulle passa i en Thanksgiving-reklam. På 90-talet fanns det här sell out-begreppet som är helt borta i dag, ingen bryr sig om någon säljer sig på något sätt längre.

ANNONS

Plan b: bröllopsspelningar

Skulle nya albumet floppa kan Jens Lekman alltid fortsätta med sina bröllopsspelningar runt om i världen för att slippa sälja sig. Det är absolut inte hans enda inkomst men det är de här lite udda spelningarna som får det att gå runt. Jens har åldrats med sin publik, många har skaffat sig utbildning och jobb. Och nu gifter de sig.

– De laddade ner mina låtar gratis när de var 23, nu får de betala för dem när de bokar mig till sina bröllop.

Sämre extraknäck kan man ju ha. Om de där tolvåringarna och mannen med spritflaskan på Redbergsplatsen gick och tog en kaffe? Jens vet inte, vagnen kom just då. Men det var så fint att de frågade. Det kanske kan bli en ny låt vad det lider.

Jens Martin Lekman

Ålder: 36 år.

Familj: Flickvän.

Bakgrund: Hammarkullesonen som fick fart på musikkarriären via internet. Hans melodiska snickarglädje och underfundiga texter gjorde honom till en global älskling på indiepopscenen. Fick sitt stora genombrott 2007 med albumet Night falls over Kortedala.

Aktuell: Med nya skivan Life will see you now som släpps den 17 februari och turné som når Göteborg och Pustervik den 8 april.

3 plattor som inspirerat nya skivan:

Ralph Macdonald - The Path

"Det hypnotiska sjutton minuter långa titelspåret fick mig att intressera mig för rytmer, oljefat, calypso och disco och jag byggde sen What’s That Perfume på samplingar från den här skivan."

Charles Mingus - Mingus Plays Piano

"Öppningsackorden i första spåret, Myself When I Am Real, har något så fruktansvärt vackert och sorgset i sig och jag samplade dem till en låt i Postcards som jag blev väldigt nöjd med. Låten blev Postcard # 17 som sedan kom med på albumet. Senare visade det sig att Dev Hynes i Blood Orange samplat exakt samma bit till sin senaste skiva! Men det är väl ok, jag gillade ju den skivan mycket också." (skratt)

S.E Rogie - Palm Wine Guitar Music

"Fick den här av en vän i San Francisco för många år sedan och hittade den i en flytt när jag grävde fram mina gamla vinylskivor. Jag försökte lära mig att spela gitarr som S.E Rogie men lyckades aldrig riktigt få till det, i stället blev det en gitarrfigur som till slut utgjorde grunden i låten Our First Fight på mitt album."

ANNONS