Det är hett på savannen. Torrt och varmt och obarmhärtigt soligt. Men Inger njuter. Hon är på några dagars semester i en av Kenyas nationalparker, Masai Mara. Hon tycker att det visserligen är varmt, men det är grönt, det finns vatten och det är lugnt och tryggt. Det är inte alls som i flyktinglägret i Sydsudan. Där går hon runt i full polisuniform och är ständigt vaksam på konflikter.
– Jag glömmer aldrig när jag såg lägret för första gången. Jag tänkte att vi alla, FN och hela världssamfundet, borde skämmas. Inte ens det mest basala fanns, jag såg kvinnor stå och vänta i timmar i solen på att få vatten, och när de kom fram var vattnet slut.
Varje år skickar Polisen i Sverige ett antal personer till andra länder, där de arbetar som FN-poliser. Man ansöker flera år i förväg och tilldelas en plats beroende på sin kompetens. Inger fick åka till flyktinglägret Malakal i norra Sydsudan. Där bor det 35 000 människor. Hennes främsta uppgift som FN-polis är att skydda dem. Eftersom hon tidigare arbetat med barnutredningar fick hon jobba med könsrelaterat våld och det som kallas ”sårbara grupper”. Det är människor vars röster sällan hörs, som kvinnor, barn och funktionshindrade. Inger skrattar till när jag undrar hur man arbetar med de frågorna under sådana omständigheter.
– Ja, hur jobbar man med det? Behovet är hur stort som helst!
Något som gör arbetet ännu svårare är att man som FN-polis inte har några befogenheter. Man får varken gripa någon eller utreda brott. Istället stöttar, utbildar och vägleder man de invånare i lägret som är utsedda till att hålla ordning.
En stor del av Ingers arbete har gått ut på att möta och lyssna på de som tillhör de sårbara grupperna. Hon har lyssnat på kvinnor som berättar hur de blir utsatta för våldtäkter och trakasserier när de går utanför lägret för att hämta ved och vatten. Inger har därefter gått vidare med informationen till organisationer och FN-organ i lägret, som i sin tur kan sätta in resurser mot problemen. Många gånger har det känts svårt att inte kunna göra något konkret själv. Ibland har Inger känt att hon inte uträttat något alls.
– Jag trodde inte att själva uppdraget skulle vara så svårt. Det har stundtals varit väldigt frustrerande.
Sydsudan är världens yngsta nation. Landet bildades 2011 efter självständighet från från Sudan. Konflikter mellan de totalt 64 folkstammar som lever i Sydsudan ledde ett par år efter delningen till inbördeskrig. När FN såg att det fanns risk för etnisk rensning och kanske till och med folkmord, öppnade man grindarna till FN:s läger i landet. Alla civila som ville söka skydd fick komma in.
– Människorna som kommer till lägret är i ett vakuum. De vet inte om, eller när, de kan återvända hem. Många mår dåligt och är traumatiserade av våld och krig, och framför allt männen är sysslolösa.
Med hopplöshet, sysslolöshet och 35 000 människor på en liten yta ökar risken för våld och brottslighet. Att ständigt vara på sin vakt inför uppblossande konflikter, och att ha ett svårt och påfrestande uppdrag i en totalt ny miljö har varit tufft. Och samtidigt välkommet.
– Det var lite det jag sökte. Utmaningen. Att se var mina gränser går.
Inger växte upp på en bondgård utanför Trelleborg. Hon säger att det gjort henne till en jordnära person. Att hon står stadigt, och att hon är beredd att ta i.
– Jag kan kavla upp ärmarna när det behövs. Man fick hjälpa till mycket i arbetet när jag var liten. Det var allvar men det var mycket lek också. Jag hade två föräldrar som var väldigt närvarande eftersom de var hemma på dagarna.
Efter gymnasiet åkte hon ut och reste i flera år tillsammans med sin dåvarande flickvän. Vid 25 års ålder bestämde de sig för att ta tag i sina liv och slå sig ner någonstans. Trelleborg kändes för litet, så det blev Göteborg istället. Hon utbildade sig till lärare, men det har hon aldrig jobbat som. I stället blev hon polis. Det som lockade henne var mötet med människor.
Inger berättar massor. Nästan hela året i Sydsudan har gått, de sista månaderna har hon förflyttats från flyktinglägret och arbetat i huvudstaden Juba istället. Hon tror att det kommer ta lång tid att bearbeta alla upplevelser. Bland det svåraste att hantera har varit frustrationen. Över att kunna göra så lite, och förändra så lite. Inger berättar om en dag när hon kände sig uppgiven och trött på alltihop. Hon pratade med en kollega som sade att Inger kanske ändå gjorde skillnad, genom sitt positiva sätt att vara. Inger skrattar igen.
– Då tänkte jag att jag kan ju inte åka hemifrån ett år, bara för att sprida glädje!
Hon gör en liten paus.
– Men sedan tänkte jag på det igen. Och kom på att det kanske är det det handlar om. De små mötena i det lilla. Som med alla barnen som bor i lägret. Bara man sätter sig ner och gör imse vimse spindel med dem så är det plötsligt 150 ungar omkring en. Ögonen bara glittrar på dem! Utan att de vill ha något av en. Det är nog sådant jag tänker på när jag tänker tillbaka.
Fakta: Inger Karlmark
Ålder: 50 år.
Bor: Kålltorp i Göteborg.
Gör: Polis inom Västra Götalandspolisen i Göteborg. Jobbar i gruppen för demokrati- och hatbrott.
Fritidsintressen: Resor, träning och att umgås med vänner.
