Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    När kroppen satte stopp tvingades Carolina Öhrn lämna sitt industrijobb. Hundarna blev hennes lycka och i dag driver hon eget företag som hundrastare. "Om jag inte haft hundarna hade jag nog mått mycket sämre", säger hon. Bild: Mathias Pernheim

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Hundarna blev räddningen efter Carolinas arbetsskada

    En arbetsskada satte stopp för jobbet inom industrin. Då rasade Carolina Öhrns värld samman. Hundarna blev räddningen. I dag driver hon eget som hundrastare.

    – Jag blev helt knäckt när jag miste jobbet. Då arbetade jag på SKF, men mina axlar var utslitna så jag kunde inte sköta maskinerna längre. Jag trivdes jättebra och hade helsköna gubbar som jobbarkompisar. Så det var ett nederlag att inte kunna fortsätta. Jag var orolig för framtiden och hur jag skulle klara mig ekonomiskt, berättar Carolina Öhrn.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Sju axeloperationer

    Det har gått 15 år sedan Carolina tvingades sluta sitt jobb och börja om på nytt. Då visste hon inte om hon någonsin skulle kunna arbeta igen.

    – För mig har det alltid varit viktigt att ha ett arbete att gå till och så blev jag sjukskriven i flera år. Det passade mig inte alls men just då kunde jag inte jobba. Jag har genom åren tvingats operera axeln sju gånger.

    Bild: Mathias Pernheim

    Vi träffas i ett strövområde i utkanten av Bohus.

    Carolina är i dag professionell hundrastare och promenerar här varje dag. Att försöka komma ihåg alla namn och raser på hundarna är inte det lättaste, men en dobermann finns med liksom en welsh corgi och en söt liten tjeckisk råttfångare.

    – Det brukar bli cirkus i början av promenaden men de lugnar ner sig efter en stund. Det är mest unghundarna som far runt. De har inte riktigt lärt sig hur man beter sig i en flock än.

    Nino visade vägen

    Det var under den långa sjukskrivningen som Carolina skaffade sin första hund Nino, en cairnterrier.

    – Han blev min rehabilitering. Jag började träna med honom och gick många kurser och läste allt om hundar. Det var då jag blev en hundnörd, haha.

    Carolina blev bättre så småningom men hon kunde inte gå tillbaka till industrin. Därför började hon jobba på ett hunddagis i Jörlanda. När det lade ner efter två år började hon fundera i nya banor. Vad skulle hon göra nu? På hunddagiset hade hon tagit ett stort ansvar och skött mycket av verksamheten. Det trivdes hon med. Så fick hon ett tips från en vän om att Rasta Hunden sökte nya franchiseföretagare i Carolinas område. Då började det hända grejer.

    – Jag tog kontakt med dem direkt och jag tyckte det verkade seriöst. I samband med det läste jag en kort hundutbildning på distans om vad man ska tänka på när man placerar hundar i grupp och om beteenden och temperament. Sunt förnuft helt enkelt.

    Bild: Mathias Pernheim

    Sedan var det bara att köra igång, Carolina skaffade f-skattsedel och började i liten skala med ett par hundar om dan.

    I dag har hon ett 20-tal. Hon håller upp en gigantisk nyckelknippa med nycklar till kunderna. Som företagare har hon särskilda nyckelkontrakt och ansvarsförsäkringar om något skulle hända.

    Carolina växte upp i Rannebergen. Där kände hon sig trygg, säger hon. Föräldrarna bor kvar. Föräldrarna betyder mycket och utan dem skulle hon aldrig klara sig, konstaterar hon. De hjälper och stöttar henne både i jobbet och i det dagliga livet.

    Diagnostiserad med Aspergers syndrom

    Under uppväxten var hästar hennes största intresse. I vuxen ålder diagnostiserades hon med Aspergers syndrom men det var inget hon märkte av som barn.

    – Nej, jag kan inte komma ihåg att jag var särskilt annorlunda. Fast då, precis som nu, så kunde jag nörda ner mig i något ämne och lära mig allt.

    Diagnosen har egentligen aldrig varit ett problem, menar hon. Det är den inte nu heller. Hon har aldrig funderat på varför hon är som hon är eftersom tillvaron alltid fungerat. Men hon kan se vissa drag hos sig själv som hon tror är symtom på diagnosen.

    – Jag har egentligen inte behov av att träffa människor även om jag inte har problem med att prata med andra. Jag bor mitt i skogen med mina hundar och det passar mig. Jag är en ensamvarg. Jag sitter ensam alla högtider och helger. Jag har ju mina hundar och mina föräldrar förstås. Det räcker. Dessutom har jag inte så lång stubin med människor, haha. Men när det gäller hundar är den mycket längre.

    Nöjd med sina hundar

    Att bilda familj av det traditionella slaget har aldrig varit en dröm.

    – Jag är inte mammatypen. Jag kan inte se mig själv i den rollen. Jag har aldrig lekt med dockor eller drömt om en egen familj. Jag har mina hundar och det är så jag vill ha det.

    I jobbet är hon punktlig. Det kan också vara ett symtom på diagnosen, funderar hon, liksom att det hemma är lite si och så med städningen.

    – Jag är väl inte så bra på att städa och jag har många saker. Men jag har ordning på allt ändå och jag har lätt för att komma ihåg detaljer.

    Att hon inte skulle vara särskilt social märks inte. Hon är i det närmsta självgående som intervjuperson, men hon menar att det är lättare att prata när samtalet handlar om hundar och om jobbet Hon pratar med folk som går förbi och som drar på mungiporna när de ser det gigantiska hundspannet.

    – Folk brukar fråga om det finns några hundar kvar i området, haha.

    Det är ingen överdrift att säga att hundarna har varit hennes räddning.

    – Utan dem hade jag nog haft ännu mer ont än vad jag har. Genom att vara ute och röra mig lugnt och försiktigt så har jag byggt upp muskler. Det gör att jag är starkare och orkar mer. Om jag inte haft hundarna hade jag nog mått mycket sämre. Både fysiskt och psykiskt.

    Carolina Öhrn

    Ålder: 35 år.

    Familj: Mamma och pappa, syskon och sex hundar.

    Bor: I skogen utanför Bohus.

    Gör: Driver eget som hundrastare.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.